Jag sitter här,
i en nästan tom lägennhet.
Nästa söndag bor jag inte här längre.
Jag kommer inte bo 3 meter från dig då mormor.
För första gången på 17 år.

Jag känner hur paniken tränger sig genom bröstet,
varför skulle det här hända mig?

Varför ska hela mitt liv bli kaos,
bara för mina alkoholiserade föräldrar?

Varför kunde inte den där socialutredningen,
bara glömmas bort?
Som om ingenting hade hänt.

Jag kommer bo 2 mil ifrån dig mormor,
det kanske inte är långt,
mig för mig är det FÖR långt.

Jag vill se dig varje dag,
påminnas om vilken fin människa du faktiskt är.
Hur mycket kärlek du gett mig,
kan jag inte med ord beskriva.

En rädsla,
för att du är gammal,
och inte kommer finnas länge till,
gör mig ledsen.

Mormor,
du är min förebild.
Jag gråter när jag tänker på dig,
för du är en fantastikt fin människa.
Du har ett hjärta av guld,
som jag har fått ta del av.

Du har alltid stått upp för mig,
alltid skyddat mig och sett till att jag har det bra.
Men hur kommer det bli nu?

Jag VILL se dig varje dag,
jag VILL diskutera med dig,
jag VILL att allt ska vara precis som förut.
Bara tre meter ifrån varandra.

Inte två mil, utan körkort och bil.
Inga bussar som går knappt.

Mormor, jag kommer sakna dig.
Om det här känns svårt att flytta två mil,
hur kommer det kännas den dagen du inte finns längre?