Jag kan inte fokusera,
Jag måste ta kontrollen över mitt liv igen.
Jag mäter mitt liv på en skala, på en gråskala.
Mitt hopp och min tro har jag kvar.
Men Kärleken flög ifrån mig.
Den Kärleken jag kände är död.
Jag vill aldrig mer att just den kärleken ska återvända till mig.
För den kärleken har gjort mig mer ont, än vad jag själv kunde ana.

Jag skriver ner mina tankar för att slippa en smärta.
När jag slipper en smärta så kommer lätt en ny.
Präglad av lidande, ett personligt, ibland solidariskt lidande.

En känsla av ensamhet.
En känsla av att vara ensam fast man vet att det är många fler i världen som känner likadant.
Som känner en större smärta, om man nu kan mäta den, kanske i meter eller i liter.

Kanske fler personer, med en närmre kontakt till ångest än jag själv.
Människor utsatt för tortyr.
Jag är alltid missnöjd med något, jag är kanske också alltid nöjd med något. Just nu har jag svårt att fokusera, kan inte bestämma vad det är som är viktigt i livet längre, Familjen, Musiken, Vännerna eller Tron?

Livets frågor som aldrig får svar, skulle gärna leva mitt liv på ett annat sätt än vad jag gör. Kanske inte leva alls utan bara vara en betraktare som står och ser på hur jag lever mitt liv.
Skulle kunna klaga på mina fel och brister och när jag behandlar någon dåligt. För det vet jag att jag gör, jag försöker att göra mitt bästa, man vill väl alltid behandla människor med kärlek och respekt?
Men när man är nedstämd drabbas ofta fler. Det är svårt att hålla det för sig själv utan att någon annan person i ens närhet ska behöva dela smärtan.
Kanske är det just därför som vi har medmänniskor av kärlek. För att de ska kunna vara med en i livets svåra stunder, och inte minst livets glada stunder.
Kunna dela vår glädje och sorg.

Jag fortsätter fundera, fundera på allt jag ännu inte vet och inte minst det jag aldrig kommer att få reda på.