Försvinn!
Brinn!
Satan, du är min älskare.
Satan, snälla döda mig.
Jag var tidigare fjärmad.
Fjärmad från världens sorg, dess bekymmer.
Fjättrad utav de blödande, de som blödde för sin tro.
De som dog på korset för sina skapares blod.
De som tog jordens föredettingar i försvar, bragte dem till altaret, men icke förmådde störta dem ned i syndafloden. Floden, den vackra, skapad av naturen. Floden, den grymma, full av bestar. Floden, min vän, som skördar, som föder. Mina vänner, ni är dårar och ni förtjänar att dö.

Jag var en outlaw, en som ingen förstod.
En som lämnade de andra tom i blicken, utan empati.
För min känslor finns ingen empati, den har inte utvecklats ännu.
Den hör ej till denna tid, ej denna ras av människoindivider.
Empati har uppstått av utveckling. Men en utveckling blir aldrig fullbordad. Därför når ni aldrig mig. Dö, motherfuckers.

Sen började jag...