Du älskade oss alla mer än
något annat. Du slog oss aldrig
men ändå var jag alltid rädd för 
dig, livrädd för att du skulle slå,
rädd för att bli hånad.

Vet inte hur många gånger
jag förnedrats men du älskade
mig på ditt sätt och jag har
förstått att du egentligen aldrig
menade så illa och ändå blev
allt så fel.

Det kanske var för att du inte
själv tog itu med din egen
barndom där du levde i förtryck.
Vi har alla ett val och det är mitt
val att bryta denna arvssynd.

Jag är innerligt tacksam att jag
hann förlåta dig, men glömmer
det gör jag aldrig. Jag har inte
heller fastnat i bitterhet och jag 
har inget hämndbehov för allt vad
illa du gjort mig. Tyvärr kunde jag
aldrig säga det till dig, ville ju
inte såra dig och du skulle ändå
aldrig förstå.

Jag är tacksam för min uppväxt då
den format mig till den människa
jag är idag. Då, i barn- och i
ungdomsåren, hade jag inga tårar
alls i min ensamhet utan de har
kommit till mig i fullmogen ålder
och med tårarna kom livet igen
och kärleken den ljuva.

Du gav mig livet och tog stundtals
ifrån mig allt hopp men jag fick även 
insikter om hur jag vill leva i symbios
med mina medmänniskor och det
gläder mig.  

Minns du att jag höll din högra hand
då du tog dina sista andetag och 
hjärtat slog sina sista slag? Tack 
för allt pappa och idag lade jag
rosor på din grav.