Det finns en man som jag känner.
Fast jag egentligen inte känner.
Och han känner mig.
Trots att han egentligen inte gör det.
Inte på riktigt i alla fall.

Han berör mig mer än många andra män.
Som jag faktiskt känner.
På riktigt.
I verkliga livet.

Kanske är det för att han ser mig.
Fast han egentligen aldrig har sett mig.
Inte i det verkliga livet.
Han ser mig mer än de flesta män.

Han säger själv att han alltid har vetat hur jag ser ut.
Innan han såg mig.
Visst är det konstigt.
Att det kan vara så.

Han kallar det magi.
Att han alltid har vetat.
Utan att veta.
Och jag håller med honom.

Han är speciell.
Vi är speciella.
Jag vet inte varför.
Kanske är det för att han inte vill ha.
Det alla män vill ha av mig.
Från första början.
Innan de ens känner mig.
Och vet vem jag är.

Och han, ja han försöker inte ens.
Få det alla vill ha av mig.
Han tycker om mig som jag är.
Det kanske är därför han är speciell.
För det är han verkligen.

Han kallar det magi.
Att när han kommer in.
Så kommer jag också in.
Utan att vi innan vetat.
När vi skulle komma.

Vi är lite magiska han och jag.
Vi existerar i en värld som många skulle kalla en illusion.
De skulle tycka att vi inte var verkliga.
Men vi är i allra högsta grad verkliga.
I vår egen värld.
Där bara vi finns.

Han kallar det magi.
Mannen jag egentligen inte känner.
Men som jag ändå känner
Och det är inget snack om saken.
Visst fan är det magi.