Jo. Svart är hon. Visst är det en hon. Hon lägrar ständigt nya. Betvingar de starka och frälser de svaga. Jag stirrar, under mina ögonlock stirrar jag. Mönstren är gobelänger om gästabud. Varje ben hotar. Det spränger i artärer och kranskärl.
Blåa läppar, de mina, suger henne. Hon tappar inte fästet, ruckar inte på principer.

Kanske ska jag välkomna dig?