livet är
en bussresa utan
slutdestination
där vi lever, bara
stenkast från misslyckandet

och sanningen är
en kille vars namn
du glömt
och ett
dagen-efter-piller





det fattas en del
av min barndom
för jag har aldrig
blivit mobbad
trots att jag
stavar mitt namn
baklänges


när min farfar dör
(och det gör han snart)
kommer jag att
gråta och kanske
dränka mig
med stenar i fickorna
precis som virginia woolf





men jag har aldrig riktigt
sett någon i ögonen
och jag vet att
det inte är ditt fel
men du är en
sådan där som
säger stanniol
istället för
folie


nej, jag söker inte
bekräftelse bara
kärlek i
kramar och
kindkyssar och
tungkyssar

och jag har aldrig tyckt om
din pojkvän
men jag vet att
du och jag
skulle göra ett vackert par



jag skulle kunna
bjuda hem dig på
kaffe och så mycket mjölk
du vill
(precis så mycket att
vi glömmer bort
hur det smakade
från början)







jag jonglerar med
dina känslor
men jag lovar att
när du faller
ska jag vara där
och fånga upp ditt fall
för vi är de som ska
förändra världen
tillsammans



och i vår naivitet
kommer vi alltid att tro
att vi för alltid i detta nu
kommer att befinna oss
på avigsidan