En flicka,

Stod i ett rum,

Och talade till sina föräldrar.

När den sorgsna,

Entoniga rösten,

Ekade mot väggarna,

Så påstod hon sig vara trött.

Hon gick långsamt,

Plågsamt sakta,

Ner för trappan,

Och stängde försiktigt sovrumsdörren.

Det arma flickebranet skakade,

Och gråtande,

Lade hon sig ner på sängen.

Med skälvande händer,

Tryckte hon lätt,

En kudde emot mellangärdet.

Med svindlande tankar,

Som rörde runt,

I huvudet,

Somnade flickan.





I natten hörde man att någon skrek, bedövande, blodrött, man fick ont i magen,

Det sved och jag kännde hur någon våndades, vred sig, pinades, långt in på dagen,

Men smärtan slutade inte!





Sen blev det tyst...