Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Karin är stor nu och har barn, det yngsta ungefär så gammalt som hon själv var i den här berättelsen


Vackra Fågel

Först tänkte jag att det var nog sommar. För det var så ljust i rummet. Men det var nog höst. När kvällen kom blev det storm och en tall föll omkull rakt över staketet. Eftersom vi var relativt nyinflyttade i Jakobsberg och upplevde så mycket för första gången måste det ha varit 1969. Då var Karin fyra år.
Hon var någonstans bredvid mig. Jag spikade nog sladdar till högtalare. Radion var på, P1 mitt på dagen, tid för dagens dikt. Ett välkommet avbrott i mitt arbete, en liten stunds lyssnande, koncentration på något, en upplevelse att ta med sig.
Dikten är av Olof Lagercrantz. Dvs det visste jag inte förrän efteråt. Det är en barndomsupplevelse, några pojkar i en lada. En hök har förirrat sig in i ladan. De känner igen den som en rovfågel, en fiende. De blir en armé, besjälad av ett enda mål, att gripa och döda inkräktaren. I raseri och under jubel lyckas de fånga höken och de slår den sönder och samman. Men mitt under detta dödande grips diktens författare av ånger och samvetskval. Aldrig mer skall denna vackra fågel flyga fritt under den höga himlen. Det som nyss framstod som en hjältemodig handling har blivit ett mord, fegt och avskyvärt.
Vad förstår en fyraåring av detta? Det tar en stund innan jag inser att Karin blivit djupt skakad. Hon sörjer den döda fågeln och hon identifierar sig så med diktens jag att hon tycks känna sig medansvarig till fågelns död.
Man kan inte prata om det. Varje försök att dela upplevelsen av dikten med henne blir ett intrång. Den som vill rycka ut taggen ur själen blir själv en inkräktare som gör illa. Jag vet att det är så och jag måste vara försiktig.
Nedstämdheten är djup, hon är omöjlig att nå. Som om man dragit för en gardin, men så småningom lättas den lite. Det blir kväll och stormen viner runt huset. En liten tall faller omkull över vårt staket. Jag har något viktigt arbete att utföra, jag fyller i blanketter som måste vara inlämnade en viss tid, troligen är det uppgifter för husets taxering.
Karin ser ut genom fönstret, ser hur stormen härjar med träden utanför. Hon vill berätta något för mig, om en fågel som irrar ensam i stormen, den kommer närmare men stormen blir övermäktig och den dör inför våra ögon. Vi talar om fågeln, jag frågar om den verkligen dog, hon prövar igen och fågeln måste dö, för det finns en stor sorg och den måste ut. Jag försöker införa räddningsplankor, möjligheter för fågeln att överleva, som Karin till en början inte tar någon notis om. Men innan hon somnar har ändå något hänt, för det är nu en smula ovisst om fågeln dör eller inte.
De närmaste dagarna har vi täta besök av fågeln som kämpar i stormen. Jag sågar isär den omkullfallna tallen och låter bitarna ligga kvar i skogen, eftersom vi inte har någon öppen spis att elda den i. Men nu har stormen minskat eller också har fågeln blivit starkare. Den kommer i lä, den räddar sig. Den har blivit Vackra Fågel. Och inte nog med det, den har också blivit en stark och trygg hjälpare för andra som är i nöd. På papperet tar den gestalt, mitt bland Rasmus Nalle med sina prickiga byxor och hans kamrater Pelle och Pingo står Vackra Fågel, större än de andra, med utbredda vingar och en stor leende mun.
På en av dessa Vackra Fågelteckningar som finns kvar har någon ramlat i vattnet. Han har inte prickiga byxor, det har i stället den som står bredvid Vackra Fågel. Men jag är nästan säker på att det är Rasmus Nalle som ligger där med näsan ner och fötterna opp och två jättestora vattendroppar stänkande omkring sig, för jag minns att Karin fäste mycket stort avseende vid en en episod i en av böckerna om honom, när han ramlade i vattnet och blev våt om byxorna.
Men på den här teckningen är det inte någon fara med den som ligger i vattnet, ty Vackra Fågel som står där under den leende och förvånade solen har en lina i vingen, kanske en lasso som han kastat omkring Rasmus Nalles ben och i nästa ögonblick kommer faran att vara över. Pingo(eller kan det möjligen vara Sälle) som står längst till höger på teckningen har redan börjat dansa en glädjedans. Hurra för Vackra Fågel, denna återuppståndna själ från en hök som Olof Lagercrantz dödade i sin barndom.




Prosa av stenhur VIP
Läst 1188 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2008-06-11 21:11



Bookmark and Share


    Rafael
Fantastisk
2017-04-05

  Connie
En otroligt fängslande berättelse! Förstår att dottern blev påverkad av den, för det blev jag själv!
2013-07-17

  La Magnólia VIP
Så underbart du berättar! Hur sköra är inte barnen .. och hur skrämmande allt blir .. hur det fyller deras sinnen. Så varsamt du vänder på allt och fyller hennes sinne med vackra tankar! Tack för att du delar med dig!
2011-05-10
  > Nästa text
< Föregående

stenhur
stenhur VIP