Min vän vill att jag ska skriva igen.
Jag har nästan slutat.
Och jag vet inte varför.

Hon saknar mina tankar i ord.
Och jag saknar henne lycklig.

Jag skulle vilja läka henne.
Med ett osynligt plåster.
Men jag vet att det inte skulle fungera.

Hon tittar på mig och suckar.
Där vi sitter med var sitt glas vin.
Och studerar människor.

Hon vill att vi ska vara tokiga.
Att vi ska vara galna av liv.
Göra något helcrazy.
Något som får oss att skratta.
Och glömma den verklighet vi lever i för en stund.

Hon ler när jag pratar om honom.
Och tycker det är vackert.
Trots att jag blixtrar i ögonen av ilska.
Men det är för att hon vet sanningen.
Hon vet sanningen om mig.
Sanningen om varför jag älskar ibland.

Så nu skriver jag igen.
För min vän.
För jag saknar henne lycklig.