Jag ser spår av dig i mig.
I mina ögon.
Och i mitt hår.
I mitt bestämda sätt.
Och i min skämtsamma sida.

Och jag undrar.
Om du levde.
Skulle jag kunna se spår av mig i dig.

I din syn på människor.
På det som är nytt.
Och främmande.
På retorik kanske.

Tror du folk skulle ha sagt då:
”Du är precis som din dotter.
Det där måste du ha ärvt av henne.”
Jag hade kunnat sitta bredvid.
Och nicka instämmande.
Känna mig lite stolt.

Ja, jag undrar ibland om det kan vara tvärtom.
Och bak och fram.
Livet alltså.
I så fall skulle det innebära att jag var död.
Och du i allra högsta grad levande.