Vill ni vara så vänliga och inte ignorera kärleken tills döden kommer?!
Eller jag tror inte att vi dör i egentlig mening. Vi byter skepnad i evigheten.

För att leva och inte ta livet av oss måste vi tro på evigheten.

Det snabbaste sättet att komma till kärleken är att andas inåt och känna att vi redan är här.

Jag vädjar till den som tar beslut om hur nyheternas upplägg ska vara, att ni börjar ta människors, djurs och naturs värdighet på allvar.

Det som förmedlas genom TV-mediet skapar mycket av upplevelsen av världen. Den förmedlade otryggheten skapar otrygghet. De fragmentariska skräckscenerna utan fördjupande kontext uppblandat med ekonominyheter som bara tar hänsyn till tillväxttakten (= BNP, utan hänsyn till exogena effekter, entropiökning, utarmning, själsligt och ekologiskt)

Det är ett stort ansvar att lämna över denna oklara bild av världen ut i stugorna.

Vi faller av den om vi är känsliga och mottagliga eller så blir det för obegripligt att vi stänger av kontakten - och blir därmed fjärmade från den kraft som en gång för alla skulle kunna sätta stopp för den här sortens förtryckande av livet, och istället välkomna tilliten i att vi redan har allt vi behöver.

Jag har inte innan tillåtit mig vara glad utan att känna en svidande skuld gentemot det lidande jag tycktes mig uppleva i världen. Men min nya känsla som är en urkraftsvishet - sjunger till mig att den själfulla lyckan för alltid kan göras påmind nere i bråddjupen - och att den bara tillför världen och aldrig försvagas.

Att rädslan inte är den sannaste känslan. Att det är futtiga knep att gå rädslans ärende och skrämma oss att bli otrygga konsumenter.

Att förminskningen av våra förmågor är bland det bittraste, kraftlösaste och faktiskt dummaste vi kan göra.

Att vi kan och vi vill omfamna livet helt.

Men bara kärlekens förståelse kan hela de oförätter rädslan gjort till verklighet.

Lögnen kan inte vara hela sanningen. Sluta ljuga, sluta manipulera, tala bara sanning - varken mer eller mindre.

Vem kan vinna när andra förlorar- den som tror sig vunnit då, har mest av allt förlorat sin egen tillit (behov av yttre bekräftelse, andras förlust).

Jag vill i ljuset av kärleken ge respekt till de som exploateras, lyfta de till deras verkliga rättfärdighet, visa exploatörerna att makten försvagas, blir osäkrare ju mer förtrycket pågår.

Att den starkaste makten är makten med och inte över.

Att alla kan känna sin kraftfullhet i ärligheten och värdigheten.

Att vinsten bara blir en verklig seger när den gäller alla - för vi är alla en ( i den innersta upplevelsen)

Så var vänliga och ta min vädjan på allvar.

Ställ frågan: Hur vill jag att världen ska fortsätta? Och ta ödmjukt emot svaret och handla sedan därefter.

Var inte rädd! För kärleken uppfyller helt - och där kärleken är helt kan inte rädslan vara.

MVH Sara