Kroppen som en grottmålning. Streckgubbar som i mörkret kastar pilar rakt igenom cellväggarna.

En rispande runinskrift i ett dna.

Ett morsealfapet som med tre långa tre korta tre långa skriker tickande i pulsen.

Överallt finns forntidens gåtor speciellt utvalda till dig att aldrig nånsin riktigt lösa.

Överallt finns framtidens svar.

Men ingenstans finns det trygghet.

Bara ettor och nollor oförsäkrat i ett minne som alltid slutar med utplåning.

Kroppen är en bärare av alla smattrande skiftningar livet tvingas utstå.

Och jag gråter mamma. Hör du att jag gråter.