Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hon är sjuk nu. Igen. Jag mår bra nu. Äntligen.


Min mor. Mitt liv. Min besvikelse. Min känsla av beständighet.

Som att flyga eller är det som att falla.
Min mor.
Hon bryter alla mönster. Går in i väggar. In i veckor. In i år.
Nervsystemens impulser tickar fram. Lossnar ur sitt sammanhang.
Min oro.
Galenskap av dåraktighet. Trycket i hjärnan. Tappar. Verklighet.
Mitt liv.
Jag känner enkelhet. Älsklighet. Varaktig möjlighet.
Jag trotsar dödens ändlighet.
Men min mor.
Hon försvinner nu in i en bubbla av övergiven ensamhet.
Min gråt.
För livets härlighet. För livets orättvisa ovisshet.




Fri vers av GaiaKaja
Läst 446 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2009-02-08 17:42



Bookmark and Share


  korpfjäder
livets orättvisa ovisshet - ja, nog är det orättvist och ändå.... om livet skulle mätas i det som mänskligt sett är rättvist kanske det skulle bli rätt omänskligt. Eller rent av dött. För om man tänker efter är det väl nästan bara inför döden det blir riktigt rättvist, alla ska ju dö (fast prcessen i döendet är såklart orättvist fördelat)
Men... din text som handlar om en mor som tycks förloras in i vindlingar av neuroner som slutar fungera... den är stark, naken och fin. Och får mig att tänka, att kärleken lever oavsett orättvisor och ovisshet.
2009-02-16
  > Nästa text
< Föregående

GaiaKaja