Det enda han ser är det magiska starka ljus långt fram i horisonten, likt ett klot som solen strålar ljuset glödande med sitt starka sken som fängslat hans färd, bilden av en sol som har en öppning i mitten, kan vara en dörr, kan vara ett stup, det enda han vet är vägen mot detta fantastiska ljus är dit han behöver gå och fortsätter vandra mot sitt ljus

vandringen passerar djupa raviner, där känslan av en osynlig hand som försöker knuffa han över ravinen ned mot dess botten, krossad mot stenar och för alltid borta, han kastar då och då små blickar runt sig för att finna en gåva att ta med sig på vägen fram, det enda han ser är en vacker blomma som växer långt ner efter ravinens kant, den står där vacker och han låter den få stå kvar och glädja andra genom att få lysa vacker i sin naturliga miljö

vandrar genom djupa skogar, det är tyst och tomt, det enda ljuden som hörs är de viskande bladen, ekon från skott då en gammal trädstam skjuter av, mörker som lägger sig över stigen för att dölja sin väg, små rötter som slingrar sig fram över stigen kors och tvärs, för att ligga som fällor till den förmörkade stigen och fälla en vandrande själ som snubblar omedveten om stegen som sätts ned

men över alla trädkronor, genom det tjockaste mörker, syns detta starka sken, han trevar försiktigt för att finna åter en gåva, den gåvan som är till ljuset i horisonten, men låter mörkret ha sin själ, låter det behålla sina hemligheter, det är ju en del av skogens historia och arv, han fortsätter stigen mot öppningen som från ingenstans har öppnat sig framför honom och visar ännu en väg till ljuset

han hör hur det viskas bakom hans rygg, genom vindar som blåser i löven på skogens alla grenar, ljuden bakom honom av gläfsande, hungriga, osynliga och lömska varelser, som är beredda att få sin måltid bara han faller på något av alla hinder som döljer sig på hans stig, men gåendes vågar de sig ej fram till honom, ty hans egen karisma lyser för stark att våga sig på honom under hans färd

Korsar de djupaste och snårigaste myrar, där ena fotsteget kan leda honom ner, långt ned i djupet där mossor sluts över hans huvud, där vattnet strilar tillsammans ihop med mossan till en kvävande tystnad, där ljuset slocknar och riven av snåren så vattnet färgas aningens rött, där bubblor från myrens vatten skapas av ett hjärta som pumpar sina sista slag då det sluts över en kropp

Slåendes av tankar att gåvan ännu ej är funnen, till ljuset långt fram i horisonten, detta ljus som tagit han förbi så många fällor på vägen fram, vill inte störa denna myr som ligger i sin egen stillhet, en myr som döljer mörkret, trots sin ljusa och naturligt rena ovansida, med förrädiskt ris som kan riva upp sår som ymnigt tömmer en kropp, lockar med sina bär som gör att du vill smaka dom likt äpplet i edens lustgård

Denna långa färd mot ljuset, ett ljus han ej vet om det är början eller slutet på ännu en väg, det enda han vet är att ljuset skänker han en ro, en ro som får han att fortsätta gå, den gåvan han vill skänka till ljuset, den bär han redan på, för det är samma ljus han själv går med, då han kommer fram, kommer det visa sig om det är likt solkatter som leker mot himlens svarta bakgrund, till glimrande stjärnor som ackompanjerar till ljusets dans, eller slocknar ljuset och endast det magiskt starka ljuset i horisonten fortsätter att lysa, för det låg för långt bort i universums eviga beundran