Så försöker du ta dig tillbaka igen.
In i mitt liv.
In under ytan.
Under den yta du desperat vill krossa.
Och det inre du vill träda in i.
Som enda besökare.

Jag känner hur du skrapar på mitt skal.
Ber mig öppna igen.
Trots att du vet att du egentligen inte klarar.
Att komma in på riktigt.

Det är en tröttsam resa för oss båda.
Vår egen berg- och dalbana.
Som inte tar slut när vi lämnat nöjesfältet bakom oss.

De höga höjderna.
Och dalarna.
Kommer inte som överraskningar längre.
De skrämmer inte skiten ur mig på samma sätt.

Men de skrämmer ändå.
De skrämmer ändå.