Det var sommar, fint.
Högsommar, blommorna står med sina färgrika blad det var verkligen lust och fägring, hela livet verkade vara en enda stor, lustgård. Prästkragarna stod där, på ängen, tillsammans med andra blommorna.

En prästkrage fanns vid kyrkan med, en 2 bent, det var begravning, det var sorg, det var tungt som de alltid är, när nån går bort. En sån kontrast… blommorna som står, solen som skiner, svarta kostymer och sörjande ögon.

Så kommer hon, en liten tjej med för långa ben, och hoppar liksom ett föl av glädje trallar som flickor ofta gör, hon är inte mer än 6 år, eller möjligen sju. En vit klänning med små blommor på den med, hon har bara klänning och ett par färgrika, gympa dojjor, och kommer närmare, trallande förbi begravningssällskapet med sina sorgsna miner… Så hör dom vad hon trallar, och de kan bara inte låta bli, att le…
”Har ni sett skelettet, har ni sett skelettet, har ni sett skelettet…”