En dag stod du bara där.
Du bar en brun manchesterkavaj, beige chinos och en lätt förvirrad uppsyn.
Ditt fårade ansikte som hugget direkt ur en klippa.
Vem kunde ana din varma, intensiva blick?

Från första stund var vi alla som bergtagna.
Likt en skulptör formade du skicligt våra medvetanden, förde oss in
och lät oss njuta av den värld du var så bevandrad i.
Dina kunskaper verkade outsinliga, jag ville lära mig allt.
Du gjorde litteraturen till passion.
Du lärde mig se skönheten i de olika epokerna, gjorde mig sjukligt fascinerad av futurismen och dadaismen. Jag skrev uppsatser som i extas och älskade mig platoniskt igenom två år med dig.

Plötsligt en dag hade du fått en annan tjänst och måste sluta, ersatt av någon annan, minns knappt honom.

Efter det såg jag dig bara en gång,
på stan.
Våra blickar möttes som hastigast, du såg rakt på mig, din blick var varmare än jag mindes, och fastän dina ögon egentligen var gröna, tyckte jag mig fönimma en starkt blå nyans.
Du log, nickade, sen försvann du i vimlet tillsammans med din fru och dina barn.

En känsla av tomhet fyllde mig,
jag insåg att en av mitt livs viktigaste läromästare just hade passerat.