Egentligen är det ju inte så konstigt, livet. Ibland faller allting på plats och allt tycks bli så klart och tydligt. Det märkliga är att vi genom att förenkla våra liv, våra känslor och tankar egentligen försvårar för oss själva. Vi sätter in våra känslor och tankar fack med namnlappar. Dömmer och fördömmer. Målar världen i  svart och vitt. Försöker styra och förändra vår omgivning. Inte minst våra barn faller offer för vår fyrkantiga behandling. Ju mer vi förenklar dessto större kaos får vi. För känslor kan man aldrig förenkla, kanske inte heller alltid förstå. Känslor struntar i vad som står på deras namnskyltar. Känslor föder nya känslor, förändras, utvecklas, växer och dör. Vi kan aldrig vinna kampen genom att blockera, hindra, straffa, förmana, tvinga, blunda eller sortera. Men om vi ger upp kampen och accepterar att vi är människor fulla med känslor som ständigt föder nya känslor, som växer, förändras och dör beroende på vad vi har upplevt, upplever, ser, känner, omges av och drabbas av, då skulle kaoset med svart-vita namnskyltar och fyrkantiga fack upplösas. Vi skulle inse att vi inte kan förenkla, styra, stämpla och förändra vår omgivning. Vi skulle sluta fördömma och slå på oss själva. Vi skulle därmed komma både oss själva och vår omgivning närmare både empatiskt och förlåtande.