Det doftar kaffe och nybakad sockerkaka. Kaffekopparna med styvmorsvioler klirrar på faten när du försiktigt ställer ned dom på bordet. Du tittar upp och ler lite återhållsamt när du ser mig och frågar om resan gick bra.
Så slår vi oss ner och du häller upp kaffe. "Nu doppar du ordentligt", säger du och skjuter fram kakfatet mot mig. Jag tar en bit varm sockerkaka och tittar ut genom fönstret mot huset där jag tidigare bodde och du säger "Nog var det bättre när du bodde där" och så skrattar vi åt minnet när vi brukade sjunga för varandra över kohagen.
Du har en ny blus på dig som du borstar bort osynligt skräp ifrån och berättar att det är svårt att hitta kläder som passar. Jag tycker den passar dig alldeles perfekt, den ser ut som sommar precis som du. Ditt hår är solblekt, nästan vitt och du är vackert solbränd av alla soltimmar ute i trädgården. Trädgården ja, tänker jag och tittar ut igen. Fröerna som du sådde inomhus under våren har nu blivit blommor och fått flytta ut, berättar du. Den gula tagetesen samsas med vita och rosa petunior i krukor vid grusgången. Du har lite jord kvar under naglarna och i självsprickorna på dina fingertoppar. Dom har bildat som ett mönster och jag tänker att det är ditt livsmönster. Att få arbeta med händerna är ditt liv, din styrka och din stolthet. "Visst vill du se växthuset också?", frågar du plirigt medan du häller upp påtår. Det mörknar på himlen och ett regnfall drar in, fyller snabbt petuniornas blad som lägger sig att vila mot jorden. "Nog var det bättre när du levde mamma", svarar jag.