Du är det finaste som finns.

När jag ser glädjen i dina ögon
hur de riktigt lyser
blir jag alldeles varm.
Och när jag ser hur du
tittar på mig
full av beundran
och säger att du vill bli
precis som mig när du blir stor
får jag lust att bara gråta
och önskar att jag kunde
skydda dig från världens alla hemskheter.
Och när jag tänker på
hur mycket jag tycker om dig
fylls hela jag av kärlek
och jag vet inte var jag ska göra av den.

Jag älskar att vara med dig.
Ditt naturliga sätt att… bara vara.
Att ta saker och ting som de kommer.
Att bara vara barn.

Och du lockar fram barnet i mig.

Du får mig att krypa på knä
i röda vinbärsbuskar
och få fula fläckar på de nya jeansen
i jakten efter små syrliga bär
att trä på ett grässtrå.
Du peppar mig till max
så att jag till slut
vågar mig upp i gungan
sen tar du i allt du bara kan
och försöker putta hög fart på mig.
I din trädgård bygger vi en koja
som vi inreder och sedan bor i.
Vi skrattar och flamsar tillsammans.
Klär ut oss
sätter upp konstiga frisyrer på varandra.
Målar, pysslar, leker med Barbie, pusslar, spelar spel
och går till affären och köper glass –
trots att det är 10 grader och ösregnar.

Jag älskar att vara med dig.
Du lockar fram barnet i mig.

Men i min trädgård förblir
vinbären oplockade
de tynger ner grenarna till marken
hänger där tills de tillslut blir övermogna
och trillar av.
För i min trädgård finns det ingen
som gör hemmagjord vinbärssylt
med grästopping i lekstugan.
Inte har jag någon gunga heller
och även om jag hade haft det
hade jag antagligen inte
vågat gunga på den.
Kojor kan jag inte bygga
jag har inte den sortens fantasi
som gör att jag kan förvandla
en liten sten till en dörr.
Inte heller kan jag bo i kojan
för det blir bara så otäckt
med alla äckliga kryp där inne.

Min trådgård är
en tråkig och trist ”vuxenträdgård”
som inte blivit sedd genom ett barns ögon.

För utan dig är jag lika stor och tråkig
som vi fnissandes pratade om att föräldrar är.
För utan dig minns jag inte hur man leker.

För det är bara du som kan locka fram barnet i mig.