Gräset är oskyldigt grönt.

Jag vet att det egentligen är himlen som är oskyldigt blå
men den är faktiskt inte blå. Inte någonstans.
Den är grå.
Och jag är grå.
Mina skor är grå, min jacka är grå, min väska är grå.
Det enda som inte är grått är mitt hår
men det är väl bara en tidsfråga.
För allt handlar ju om tiden, har jag lärt mig.
Utan tiden finns vi inte.
Utan tiden existerar ingenting.

Framförallt på insidan är jag grå.
Insidan är gråare än min fullkomligt grå utsida.
Fast fullkomligt grå är den ju faktiskt inte. Utsidan.

Men insidan
den känns om en stor grå sten.
Hård, kall, utan känslor
frånvarande.

Och gräset är oskyldigt grönt.
Mitt i allt det grå är det grönt.
Precis som om ingenting har hänt
precis som om det alltid varit så där grönt och fint

men jag vet.
Jag vet att gräset ljuger.
Jag vet vad marken under har upplevt.

och jag vet
att gräs behöver näring för att kunna växa
Och sol, sol behöver det också.
Men säg mig, hur skulle den marken kunna ge näring?
Och solen, hur skulle den kunna ta sig igenom den grå himlen?

Nej. Gräset ljuger.
Gräset förstår inte att det är hopplöst.
Tusentals gröna livfulla grässtrån kan aldrig lura sanningen.
Och sanningen, den kommer aldrig någonsin bli förstådd
för den är ofattbar.

Bara marken under gräset förstår och solen som ger gräset energi
Solen som alltid lyst över marken under gräset.

Ändå är gräset så oskyldigt grönt.

Men mig lurar det inte.