klicket porlade som regn ner för din hals
och dina läppar smakade vaniljsocker
på avstånd

för jag vågade inte riktigt vara sådär nära
så att huden knottrade sig
fegheten slog återigen rot, knöt sina förbannade knutar
på mina stämband
orden kom ut fel,
ostämda, felstavade, bakofram
utan sammanhang

och jag ville bara viska;

det finns ingen vackrare än du


men fnittret från blygheten färgades
i pinsammhetens stoppröda färg och
en lätt förälskelse gjorde allt dimmigt
snurrigt, virrigt,

p i r r i g t



du
vände upp och ner på min verklighet
bubblan sprack, föll i bitar

men tack, verkligen tack
för det har gjort mig lycklig

inga kyssar som slog mig uppstod
heller inga löften om framtid eller evighet
och det är precis därför som lyckan ännu sitter
kvar i bröstet och klittlar mig ibland

inga löften finns
inget finns att förlora

jag lever på hoppet som
dina skrattande ögon gav mig


och som min feghet lät mig behålla
som de vackraste bilderna någonsin

tack.