jag lever mit liv med ångest som grund
saknaden kväver mitt sunda förnuft
om natten sover jag inte en blund
när natten faller är jag utan luft

lyckan kan jag aldrig nå
instängd i ett svart rum
där jag inga mer problem kan få
en önskan om att hitta ett lugn

alla ord har jag skrikit
jag blir aldrig som förr
mitt öde är skrivet
kärleken bortsåg från min dörr

jag har insett hur det ligger till
sanningen tvingade sig fram
man blir inte älskad bara för att man vill
ensamheten vann

ni vet inte vilken börda jag bär
vilka minnen som äter min själ
det är på hela min existens jag spottar och svär
jag har till mitt känslolösa inre skäl....