Han sprang.

Sprang tills benen värkte.

Han lade sig ner i gräset medanst hans andetag blev kortare och kortare.

Skogen runtomkring honom var död.

Ondskan hade ödelagt alltihop.

Han kände hur livet sögs ur honom.

Han stängde sakta ögonen ooch bad en stilla bön.

Hans nederlag var en skam.

Hans andetag tog slut, men han kämpade.

Det var som att hålla andan alldeles i onödan.

Han visste att nu var det dags.

Efter den tanken var det bara en livlös pojkkropp kvar i gräset.