Tror jag vet hur du känner, just nu.

Paniken och ångesten över att inte vara

med dig.


Över att inte vara din, som hon

nu så uppenbarligen är.


Känner hatet och äcklet och så hatet igen,

gentemot den som har tagit dig från dig själv.


Besattheten som så många liknar vid kärlek.


Nån där ute vet att den är inte lätt att varken handskas eller somna med.


Är glad att den tiden är förbi,

den är inget som jag längtar tillbaka till.



Ingen bli dummare eller elakare än vad man var då.


Ord blir till knivar, meningar blir till sår.


Mycket djupare än så är inte schysst att gå.