Vad jag förstår har merparten av befolkningen söder om Dalälven den bestämda villfarelsen om att hela Norrland plågas sönder av en årligen återkommande mygginvasion. Numera har ju media i nyhetstorkans tecken förmedlat budskapet om att det är någonstans i Dalatrakterna som folk är tvungna att klä sig i myggsäkra kläder för att alls våga sig ut.
Själv har jag inga sådana problem. Mina sommargäster sedan åratal, svartvita flugsnappare, äter hundratals myggor varje dag och det fåtal som slinker igenom den brandväggen och det spamfiltret till min blodbank vid kvällskaffet och cigarren på altanen tar myggspiralen eller det elektrifierade tennisracketet hand om.
Nej, under den gångna veckan har jag drabbats av en annan sommarplåga som jag säkert inte är ensam om. I mitt fall i form av modern till en av min frus väninnor, bördig från en inlandsby, som kom inramlandes från en stad i mellansverige för att bo hos oss i tre dygn. Med stormsteg på väg mot 80 men som med svikande knän fortfarande har en vältränad tunga. Kärringen går med andra inte att få tyst på! Bestämda åsikter och synpunkter om alla samhälleliga och sociala företeelser avbryter hon varje annan talares inledande mening med ”Ja men JAG….” varpå följde en utläggning av till sanning upphöjda åsikter utan slut och omfattande hela ämnesregistret.
Av någon anledning började en lång utläggning om det förjävliga i att behöva betala kungabarnens jetsetliv med skattepengar och ”dessutom den där jävla tyskkärringen som ser ner på alla andra och inte tillåter Viktoria att gifta sig med vem fan hon vill för att den där Daniel inte är fin nog! Vad fan har hon själv för bakgrund?”
Därefter gick det omedelbart över till vilket helvete vi har med invandrare i Sverige och att min stad är minsann den invandrartätaste staden i landet och dom jävlarna begår bara brott och håller på att jävlas med folk i allmänhet så att ingen vågar gå ut på kvällen och på dom spanska öarna där jag har bott under vintrarna i flera år hänger fortfarande analfabeter i träden på en arm.
För att försöka hyfsa debatten något, och kanske få stopp på fanskapet, gick jag till datorn för att hämta en utskrift på en sida titulerad ”Rasist”. (Finns på www.poeter.se under johan jägare). Inte fan gick det, gumman fortsatte om kvaddade kistor på kyrkogårdarna och att anledningen var att kyrkogårdsvaktmästare i hela landet i allmänhet var för lata för att fylla på jord på gravar som börjat sjunka för att i stället med grävskopans hjälp bereda plats för en ny kista.
Jag gav upp! I stället försökte jag köra ner näsan in en rörig och skittråkig polisroman av den lika skittråkige och ölmagade Leif GW Persson, vederbörligen och i vanlig ordning flaggad för i SvD och Expressen, som hade, romanen alltså, en plattform i Palmes eventuella CIA-samröre i ungdomen och upplösning i mordet av densamme. Det gick fan inte heller. Kärringen sög i sig rödtjut som en svamp och räddningen blev att dra i sig pilsner i högre takt.
Till hennes fördel bör det ändå sägas att hon på sin ankomstdag hade med sig ett par flaskor rödvin åt sig själv och mitt huskors (som vanligen varken röker, som hon gjorde nu, eller är särskilt förtjust i att dricka vin) och dessutom vid pass en liter starköl åt mig.
Ölen räckte nu inte så länge och jag blev tvungen att själv fylla på förrådet nästa dag för att kunna överleva.
Konversationen blev efterhand lindrigt sagt ganska ensidig men måhända hade hon tröttat ut sig eftersom hon under avresedagens sista timmar till och med tillät andra att säga något utan "Men JAG....". Åtminstone om praktiska göromål!
Vart har stilla dagar i hängmattan tagit vägen?