Att vara melankoliker är lite som att ha diabetes. Det märks inte så mycket så länge man sköter sig, men stress, kriser, oregelbundet leverne kan leda till katastrof på bara några dagar. Det är som om deppigheten satt i själva blodet och ruvade i väntan på en svacka.

Jag märker när det slår klorna i mig och försöker stå emot. Ser på din blick när jag gör dig illa till mods, när du inte känner igen mig. Hur ska jag förklara, att det finns en dold sida hos den du älskar och att den sidan är mörkare än du kan föreställa dig.

Det pågår ett krig i mitt blod och jag är trött på att ständigt försöka återerövra det som är mitt. Livet, glädjen, hoppet, själva marken rasar under mina fötter, silas mellan mina fingrar som sorgmatt salt.

Melankolin är ingen modesjuka. Det går inte att gå in i väggen och sedan försvinna i ett halvår eller ett år och komma tillbaka som guru med hundra käcka råd till resten av mänskligheten. Det är myrsteg jag tar varje dag. Ofta fungerar de, ibland fungerar de inte alls. Och jag blir rädd, för att jag som är så svag, ändå förväntas klara allt som andra människor klarar.

Jag släcker ner och går på fjärdedels kapacitet. Bryr mig inte om någon annan än mig själv, ett slags själens åderlåtning. Drastiskt och ineffektivt. Det tar hela mitt väsende i anspråk att bara synas i närheten av normal.

Förstår inte själv hur jag ska gå vidare härifrån.