Historien börjar på 1400-talet
hos indianerna i Peru. De älskade
och odlade dessa röda mycket
små frukter som vi kallar tomat.

Tomaterrna vandrade vidare
till aztekerna i Mexico, som
kallade dem vid namn tumatle
på indianspråket nahuatl.

Tumatle betyder svällfrukt.
Det tog 400 år innan tumatlen
vågade sig in i det franska köket.
Genom den modiga fröfirman
Vilmorin. Då är vi inne på 1800-talet

Tomaten tillhörde giftiga växtgrupper
och var illa sedd av vetenskapsmännen.
De kallade frukten (det onda äpplet),
för att skrämma folket, så att ingen
skulle våga smaka på tomaten.

Till sist övervann man rädslan,
för tomatens giftiga inverkan.
Först var man i sydeuropa.
Där ansågs frukten istället stegra
sexualdriften.

Fransmännen följde snart efter.
I Provence började man kalla
tomaten för kärleksäpplet eller
paradisäpplet.
Italienarna hade en något eldigare
namn, de kallade frukten guldäpplet.

Det dåliga ryktet var som bortblåst.
Alla ville nu avnjuta den oemotstånliga,
makalösa tomaten.
Smaken kunde vara söt och fruktig,
och frambringa oanade förmågor.

Med många vackra namn
som Cerise, Andine Cornue,
Marmande, Orange, Sun Belle,
Lemon Tree, Garden Peach
olika färger, former, dofter
och smaker i hundratal sorter.


Så nu ska jag gå ut och
njuta av mina
egna kärleksäpplen...