så många gånger har jag väntat på dina fingeravtryck. jag kände mig som isen vi vandrade över i tron om att den skulle spricka. som slutstationen du inte skulle till men där du vaknade och tvingades gå av.

Kanske trär du din hud som tråd genom nattens alla öglor. våra himlar var ihopflätade den där natten. vill be dig ge mig fler fast orden stannar där nånstans mellan dina lakan och mitt rufsiga hår. nätter som lägger sig som lätt kolsyrat stjärndamm i bröstkorgen och inte som en tung klump i magen.

du smälte mina nyckelben för att sen bygga upp dem igen. Jag kan inte förlora mer hud men marken är alltid över mina fötter och mina fötter utanför mina skor. när jag tittar på mig genom andras ögon ser jag mindre än ingenting men lite mer än vad jag själv vill.

tyg över dina lår och cement smulat under sängen.
min rygg är ett papper du inte riktigt har mod att fylla än.

vem behöver se något när blunda är det vackraste som finns...


/ Andersson Linn