när våra ögon möts så ser jag den vita hinnan över ditt medvetna jag och jag inser att du är blind fast du ser mig rakt in i mina ögon men ändå ler du sådär avvärjande med den outtalade undermeningen att du egentligen inte vill eller orkar veta så när du frågar hur jag mår svarar jag med ännu en lögn för enkelhetens skull och slås av det faktum att du även är döv som inte lyckas uppfatta eller vågar demaskera en sådan uppenbar lögn och jag frågar tyst mig själv hur många sinnen du egentligen har kvar inom dig och framförallt vågar använda dig av