Min herre, ett glas rött till, för att skingra tankarna?
Stående vid fönsterkarmen ser jag hur den sista droskan lämnar borggården.
Regnet, var en överraskning, även för mig. Men vi har ändå kommit långt. Mer än hälften av rådsherrarna står bakom ditt beslut och männen från öst är redo, när stunden är kommen.
Kungen, han som satt vid långsidan av bordet, tog två djupa klunkar av vinet och andades tungt. Hans en gång klara ögon var nu dimmiga av månader av motgångar. Folket var hans, så hade det alltid varit, så länge han kunde minnas i allfall. Men nu hade något, han visste inte vad, fått dem att stå upp mot honom. Det var inte samma blinda lydnad som förr och han kunde inte längre se skräcken i ögonen när han talade till dem från stadstorget. Hans började känna sig trött, gammal och vinet, vinet...
Staven, med dess kalla hårda huvud i min hand, slår mot marmorgolvet när jag lämnar kungen och rådssalen bakom mig.
Jag hör på avstånd, hur åskan dova röst långsamt tar ton, lägger sig styrka till regnets frammarsch.
Sjung ni medan ni kan.
Snart kan inte natten skydda dig längre.
Jag känner din närvaro, kvinna!
Hade ma irus do retsE
Snart..