Man kan stå på scen och bli firad
Men sedan försöka bli vardagsgrå
Då man önskar att hitta
en gudomlig väg att gå

Fallet känns det svider ont
att så till himlens höjd man aldrig nått
Därför att himlens höjder är sköna
och inte syftet att floskler försköna

En människa som klär sig i kejsarens kläder
kan det i det inre vara hårt som läder
dit inga känslor når in bakom skinnet
och inga andra heller, förresten, bara minnet

Så tänk på det
ni som spelar och sjunger
Att ge det som känns,
Att det inte blir en djungel

Av pompa och ståt
utan vardagens slit
Ty det är just det som saknas
om känslan skall hit.

Till publikens lilla
människoskara
Som sitter och väntar
på det de längtar ...och önskar att vara.

Så låt livet själv
bli scenen och pjäsen
Ty det är väl där vi alla
är förresten...