Hur ska man kunna leva genom att bara osjälviskt ge,
utan krav, utan direkt erkännande, utan direkt kontakt,
utan en värmande hand, utan en vänlig blick,
utan fast förankring i goda vänners lag ?

Var är ni , storordare, som vetat bäst i alla lägen,
haft det förspänt nog att kunna kräva det bästa,
haft det gott nog att kunna kritisera " utan risk ",
utan att riskera att förlora ansiktet.

Var är ni hårdhudade besserwissrar
utan hjärta och själ, men stora i ord och handling.
Bleknade ni under egna orsakers verk,
försvann ni från de ledande positioners död.

Så reser ni er igen som de svaga,
som i kärlekens förlåtna blick generöst lämnar platsen
åt alla dem som bättre behöver.

Som stjärnor faller, faller ner från himlen ,
och beströr vår vackra jord
med allt det stjärnstoff vi behöver

för att lysa upp de mörka rum,
där ljuset tillfälligt slocknat av sorg, misär och " död " ,
faller änglar ner och in i våra hem och hus
och fyller dem med ljus.