Misslyckade mänska, din trappa var brant
Du föll i förlorandets krater
Nu syns inga händer hjälpsamt bekant
Bland forna och fina kamrater

Förminskad till vanvett, förvanskad attest
Där skrynklarns profit är kliniken
Han hånar din halmhatt så föga modest
För att vinna den valda publiken

Fragmenterade lycka, annullerad till uns
Dina händer var allt eller inget
Då det städslades glam och festlig baluns
Var du aldrig det passande tinget

Förtappade avskum, sa kroppsspråkets röst
Dom vände dig ryggen nyss broder
Du syns inte fin nog bland frackklädda bröst
Du som gestaltar för simpla metoder

Utslängda mänska, jag kan höra ditt vrål
Djup ur ditt knäpptysta sinne
Dina avlägsna steg till bakgrundens –skål!
Samt opassligheten till minne