Jag är slut, liksom förbrukad.
Inga krafter kvar, allt är utnyttjat och återanvänt till sista droppen.

Jag har vänt och vridit på mig själv.
Töjt och sträckt mig tills jag blev så tunn att jag brast.
Jag har vrängt mig ut och in, skrapat upp all energi med en skalpell.
Nu finns det bara tomma slamsor kvar.
Ett skal, utan värde, förlorat liv.

Jag har kämpat, skrikit och gråtit.
Jag har skakat i ångestattacker och kämpat för att mina sargade lungor ska få tillräckligt med luft.
Jag har kännt banden dras åt kring bröstkorgen, tills allt mitt inre var platt och tomt.
Ingen luft och ett skenande hjärta.
Kallsvettig, panikslagen, rödgråten och full med ångest.
Jag har låtit mitt blod rinna ur djupa fåror, jag har hatat, ignorerat, levt ut och förstärkt mina känslor.
Jag har förträngt, försökt se frammåt och försökt att se stark ut.
Utan minsta resultat och nu är jag slut.
Liksom förbrukad.
Utan värde, ingen vilja, utan ork.


Jag är slut, liksom förbrukad.