Det skymtar där framför mig liksom i en dimma
jag undrar halvt i dröm hur det har kommit hit
i denna arla morgongrynings timma
det liknar mest en huggen sten en monolit

Kanske ett skåp en altartavla som är sluten
jag skymtar svagt konturen av en tillstängd dörr
den spärras med en kil men jag tar ut den
den känns så välbekant som om jag rört den förr

Jag öppnar en triptyk. På dörrens innersida
jag ser ett litet barn med blommor i sitt hår
där går en banderoll i slingor vida
där finns en text och i den texten står

att det är glädjen i vårt liv som vill bli ord och sånger
men det är rädslorna som söker siffror, söker mått
och om vi frågar oss på lyckans höga höjd hur många gånger
vi ska få njuta den så har vi redan bortom målet nått
och det är tid att se tillbaka
men vi behöver inte räkna, övervaka
att ingen stjäl den gåva som vi fått
ty det finns stänk av evighet i allting som är gott


Nu öppnar jag den andra dörren och i mitten
av tavlan i tre delar som jag tittar på
där är en trädgård, gullregn, rosenkvitten
och körsbärsträd, rabatt, syrenberså

där pickar hönor, barnen går att samla äggen
det lyser frodigt gräs kring deras bara tår
det strålar solvarmt från den röda väggen
och far är stark och mor i sina bästa år

Det stiger som ett sakta nynnande ur bilden
och allting är harmoniskt, fridfullt, varmt och tryggt
en visa sjungs och alla lyssnar till den
och tiden tycks ha stannat upp uti sin flykt

Ja det är glädjen i vårt liv som vill bli ord och sånger
men det är rädslorna som söker siffror, söker mått
och om vi frågar oss på lyckans höga höjd hur många gånger
vi ska få njuta den så har vi redan bortom målet nått
och det är tid att se tillbaka
men vi behöver inte räkna, övervaka
att ingen stjäl den gåva som vi fått
ty det finns stänk av evighet i allting som är gott


På tredje tavlan är det solnedgång i aftonland
en människa, halvt bortvänd blickar in i glöden
tre rosor har hon i sin högra hand
om hon är lycklig eller väntar döden

det vet man ej men bildens budskap kan förklaras
vad den betyder kan på rosorna man se
jag stänger dörren ty det uppenbaras
min syn fullbordades i talet tre

Nu sången tonar bort och liksom i en dimma
triptyken, bilden gungar bort i eterns våg
var den en dröm i tidig morgontimma
var den en spöksyn som jag vaken såg

var den ett föremål från rymden eller var den
en gravsten hämtad från en enslig kyrkogård
nu är den upplöst i den luft som bar den
fastän den nyss var både tung och hård

nu förs den bort från mig av spökena och trollen
och jag ska säkert aldrig nånsin se den mer
men jag minns texten där på banderollen
de ord jag för mitt inre öga ser

att det är glädjen i vårt liv som vill bli ord och sånger
men det är rädslorna som söker siffror, söker mått
och om vi frågar oss på lyckans höga höjd hur många gånger
vi ska få njuta den så har vi redan bortom målet nått
och det är tid att se tillbaka
men vi behöver inte räkna, övervaka
att ingen stjäl den gåva som vi fått
ty det finns stänk av evighet i allting som är gott