Klockan är vid pass fyra när jag klättrar upp i hytten. Skriver och sätter in färdskrivarbladet. Ställer in stolen för sådär en tio timmars körning genom natten till Gävle. Lasten är inget märkvärdigt. Vanligt styckegods som väger kring femtio ton. 24meter långtradare som skall dras fram efter E4 bakom ryggen. Inget märkvärdigt, en vanlig natt, bilen är lastad av en annan chaufför och färdig att övertas. Jag snirklar mig ut genom grindarna och längs med älvvägen till E4.

Lugn trafik en tisdag kväll och inget konstigt händer. E4 rullar in under bilen och jag kan hälla upp kaffe ur termosen i mugghållaren bredvid mig. Skellefteå glider förbi. Jag låter bilen sakta rulla fram mot rondellen i utfarten för att låta en äldre man som redan är i den passera. Han förstår inte att jag rullar för att undvika ett fullt stopp på ekipaget utan stannar plötsligt som om han trodde att jag skulle köra ut. Jag tvingas till ett stopp. Irriterad kör han vidare och jag måste starta från stillastående med allt vad det betyder i varvtal och avgaser. Nåväl, den som inte har kört tunga fordon vet inte hur en yrkesförare tänker och jag kan inte kosta på mig att bli irriterad. Gjorde jag det skulle jag vara förbannad ganska ofta under mina 70 mil!

Fartkamerorna söder om staden behöver jag inte bry mig om annat än på 70-sträckor. På nittioavsnitt kan en kamera inte skilja på personbil och lastbil så jag sätter farthållaren på 90 trots att jag inte får köra mer än 80. Håller jag 80 klarar jag inte min tillåtna körtid utan två 45-minuters raster och linjen vidare blir försenad.
Kommer ikapp en italienare i husbil som pendlar mellan 70 och 80. Ett gissel! Jag har inte väg att köra om på och tvingas ligga bakom och bromsa, gasa, bromsa, gasa igen i flera mil. Jag kan inte gå på för en omkörning förrän jag vet att jag har tillräckligt med väg för att ta mig förbi. Det är bara att ge sig till tåls och vänta.

Väl förbi turisten försvinner Umeå alltmer i speglarna och jag kan slappna av en smula ner mot Ö-vik. Ögonen vandrar. Vänster spegel, vägen, höger spegel, vägen, displayen, vänster spegel osv. Naturen börjar göra sig påmind och jag vrider in på en rastplats för en 15 minuters bensträckare, några bloss på cigarillen och framförallt för att pinka.
Rasten är slut och hjulen slukar asfalt igen. Nivån i både termos och vattenflaska sjunker allt eftersom.
Det är fortfarande ljust den här årstiden då klockan närmar sig nio. Min tillåtna körtid på 4,5 timmar utan 45 minuters rast tar slut precis vid infarten till Ö-vik men jag kan ju inte stanna mitt på vägen så jag fortsätter 10 minuter till ner till OK för att parkera där. Äter, röker och slappar en halvtimme och blir därmed laglig igen. På nästa resa skall jag sätta in färdskrivarbladet en stund efter starten i Öjebyn (men det är fusk) för då kan jag köra till Docksta där man kan äta och slänga käft med andra kuskar en liten stund!
Jag passerar Veckefjärden och Peter Foppa Forsbergs golfbana som jag själv faktiskt har spelat en gång. Jävligt svår och gjord för spelare med lägre handikapp än jag!
Det börjar mörkna ordentligt nu och halvljusen åker på.

Jag börjar bli pissnödig igen, det måste bero på allt vatten och kaffe jag dricker. Jag kör över Höga kustenbron och stannar på rastplatsen strax efter. Kort paus. Bara några bloss på cigarillen under pinkandet. Efter rastplatsen följer vägen i en högerkurva en lodrät klippvägg. Jag har fått upp farten igen och mina ljus sveper ut över mötande körbana men börjar komma tillbaka då kurvan slutar.
Då står det plötsligt en älg på vägen 15-20m framför mig. Älgjägare som jag är hinner hjärnan på någon millisekund registrera att det är en ganska stor skoveltjur och att jag inte har en chans att hinna bromsa fast bilen! Det finns en möjlig lucka mellan mitträcket och älgen och jag försöker styra in i den. Älgen kastar, tack och lov, åt andra hållet och klarar sig med några millimeter till godo! Jag känner mig alldeles matt när jag ringer för att ge en trafikvarning bara för att mötas av ”knappa in det riktnummerområde du befinner dig i”! Inte f-n vet jag vad det är för riktnummer vid Höga kustenbron så jag trycker av telefonen. 45 minuter senare kommer trafikredaktionen med ett meddelande i P4 om att det är begränsad framkomlighet på grund av en älgpåkörning just där! Jag hoppas innerligt att ingen blev skadad. Djurvän som jag är skänker jag också en tanke åt älgen. Han skulle ha blivit en vacker trofeskovel om han hade fått leva.

Nu börjar Härnösand komma närmare. Hinner ikapp en yrkeskollega som antingen är tyngre än jag eller så har han inte nerv nog att köra ”the pedal to the metal” vilket är ca 90 beroende på vad fartbegränsaren är inställd på. Okej då, i en del nerförsbackar på vägen rullar det iväg ganska bra men passerar man 100 börjar det bli obehagligt och nödvändigt att ta på bromsen.
Jag ligger bakom kollegan en stund men åker förbi vid lämpligt tillfälle. Han blinkar till med ljusen. Kanske går jag in en smula snävt framför honom. Det är inte helt lätt att se var mina 24m slutar i mörkret men jag är i slutet av omkörningsfilen och är tvungen att gå in. Ögonen fortsätter att pendla mellan speglar, väg och display.

Härnösand försvinner någonstans bakom bilen och då mil har lagts till mil är jag snart i Timrå. Stannar för att tanka och ta min 15 minuters rast medan 300 liter diesel rinner ur munstycket.
Nu är det bara Sundsvall – Gävle kvar och inte så långt kvar till Valbo. Klockan närmar sig tre. Kuskbyte och sömn i övernattningslägenheten. Displayen börjar varna. Trasiga lampor! Trycker bort den. ”Kylfläkten ur funktion, uppsök verkstad!” Går inte mitt i natten! Trycker bort den också. Håller koll på temperaturen och varvräknaren i stället. Fläkten får nästa kusk fixa på dagtid.
Nu viker jag av från E4 och har en mil kvar. Snart är jag i säng efter en normal natt på E4. Ganska less på att lyssna på Karlavagnen och ”Jolin, Jolin” 4 gånger varje natt men även det verkar ganska normalt! Programmakarna verkar ha en speciell förkärlek till pansargeneralen Pattons (från ww2) syster (eller mamma?) även om hon har ändrat sitt namn till Parton! Nåväl, det hör väl till yrkets avigsidor och inte heller det något att hetsa upp sig för!

I kväll kör jag tillbaka samma väg med samma bil med eller utan reparerad kylfläkt. Ännu en natt med ”Jolin, Jolin”! Är fläkten fortfarande trasig måste jag undvika att varva för mycket i backarna vid Höga kusten och kontrollera motortemperaturen hela tiden. Det går säkert bra och jag avslutar min natt i hytten genom att ta ut färdskivarens blad och fylla i mätarställningen, tar min trunk med mig för att gå den korta vägen till övernattnings-lägenheten vid fyratiden på morgonen. Nu väntar bara en smörgås och sängen.