Mina tankar smakar klor.
När jag smakar på dem.
Trots att jag nyss druckit kaffe.
Och gråtit floder av salt.

Jag vill att det ska smaka jordgubbar.
Men jag får inte fram smaken.
Jag dansar runt i min egen dimma.
En rökridå av känslor.
Och skummande tankar.

Mina händer hackar när jag drar dem över min hud.
Över alla ärr som livet lämnat på mig.
Jag behöver smörja in mig med en väldoftande olja.
Skölja av mig dofter som håller mig kvar.

Men hur jag än skrubbar så blir jag inte av med.
Doften av klor.
Smaken av klor.
Hur jag än gör så smakar allting du.

Ikväll ska jag prova dränka mig i bubbel.
Och be någon massera in det.
Dra handen över min hud och smeka mina sår.

Jag vill att någon vidrör mig varsamt.
Och tittar på hela mig.
För det var så länge sedan.
Som någon rörde vid mig så.

Men mina förbannade tankar smakar fortfarande klor.
För tillfället med en bränd bismak dock.
Eftersom jag försökte bränna upp mina minnen av dig.

Jag kanske borde smaka på nåt annat.
Kanske prova att bada i ett hav.
I stället för att göra tidsbegränsade inomhusdopp.
Då kanske jag äntligen blir av med.
Den här förbannade smaken av dig.