Jag har det trist och ensamt i mitt rum
och låter dagen gå sin jämmergång.
Min blick är grå och rösten trött och stum
och jag är långt från tjim och tigersprång.

Det mesta är i moll och sotat svart,
som inget kunde lysa upp min vrå.
Jag skulle resa om jag visste vart
men detta svaret lär jag inte få.

I huset viskas det om min person
och varje en är säkert vittnesgill.
Jag går i lappad rock, med hål i skon
och inget duger jag väl längre till.

För ska jag måla djupare motiv
blir det bedömt som enkelt kladd och kludd;
Och manar tanken mig till ”sitt och skriv”
då saknar pennan både färg och udd.

Jag går i nedan, är en sorgsen syn
och ryggen den blir mer och mera krum.
Jag tackar dock för livets magra gryn
och har det trist och ensamt i mitt rum.