BRRIING, BRRIING! Julia spratt till, plötsligt skrämd av porttelefonen. Vem kunde vilja henne nåt den här tiden på natten? En isande känsla formades till en hand som grep hennes hjärta. Kunde det ha något att göra med hennes fars mord? Var det kanske hans mördare som kom efter henne nu? Hon klev upp ur soffan hon suttit i, enbart iklädd sin morgonrock, och gick fram till porttelefonen.
-Ja, vem är det? Sa hon med aggressivitet i rösten.
En mansröst svarade lågt och Julia kunde ana nervositet i den.
-Är det Julia Munch jag talar med? Mannen talade på engelska.
-Ja, vad gäller det?
Det vart tyst en lång stund.
-Jag vet tyvärr inte hur jag ska börja, men, hm, okej. Din far skickade hit mig.
En iskall vrede grep tag i Julia och det tog henne en stund innan hon förmådde svara.
-Du ljuger! Jag vet inte vad du vill men… Han avbröt hennes ström av arga ord.
-Nej, jag svär, låt mig få komma upp så ska jag förklara! Snälla!
Istället för att svara tryckte hon på knappen som öppnade porten.

Martin gick upp för trappan, gick ner för en korridor tills han såg J. Munch skrivet på en dörr. Precis när han sträckte sig fram för att knacka öppnades dörren framför honom. Den svängde sakta upp, gnällde så där som dörrar gör i skräckfilmer, och släppte ut ett varmt inbjudande ljus. Med ljuset kom också doften av kaffe och rökelser och av någon outgrundlig anledning fick det honom att slappna av.
En bit in i hallen stod hon. Hennes ögon var rödgråtna men torra och mörkt blågrå som ett vredgat hav. Hennes ljusbruna hår hängde utsläppt och rufsigt ner till hennes axlar. Morgonrocken hon bar var tätt ihopdragen, men kort. Hennes nakna ben var rakade och släta. Martin kunde se allt med övernaturlig klarhet, varje liten detalj. Han skulle ha kunnat blunda och ändå vetat att hon hade gråtit nyligen, han kände tydligt doften av salta tårar mot hud. Att hon även konsumerat stora mängder kaffe stod som en skugga runt henne, en angenäm doft var det trots allt.
Hon öppnade munnen och började tala samtidigt som det slog Martin, hon var bedövande vacker…

Fortsättning följer...