SAMANTHA XXXVI.

I Mellanöstern.

Samantha och Jolayne har nu varit gifta några år. Deras två adoptivbarn artar sig väl. Samantha är ofta på reportageresor, vilka hon så långt möjligt är försöker samordna med Jolaynes konsertturnéer.  Under dessa perioder vistas barnen hos Samanthas kusinbarn Doreanne  som är ensam mor med tvillingar.

Barnen älskar att vara hos den de kallar "moster Dory".  Då det är sängdags läser Doreanne de mest fasansfulla spökhistorier för dem.  Hon drar sig inte ens för Henry Kuttners "Kyrkogårdsråttorna" -  den tvingas hon läsa var och varannan kväll. Barnen kan den utantill och Gud nåde om recitatrisen ändrar ett enda ord.  

För omväxlings skull sticker Doreanne någon gång emellan med Poe´s "Sanningen i fallet Waldemar".  Om barnen varit snälla hela veckan får de se film på helgerna. Det är ofta godbitar som "Motorsågsmassakern",  "Night of the living dead" och "Braindead".  Ett problem är, att barnen trivs så bra hos moster Dory att de oftast inte vill komma med hem igen.

Nu åkte Samantha och jag till Egypten. Vi skulle fotvandra uppe bland bergen längs Rödahavskusten. Vad vi skulle göra där hade jag ingen aning om.  Att det inte skulle bli fråga om en vanlig semestertripp, begrep jag. Samantha hade inte antytt något, men jag kan "läsa" henne bättre än hon någonsin kunnat ana. Någonting var i görningen, säkert som amen i kyrkan.

Vi hade vandrat i två dagar och tältat på nätterna. På tredje dagens förmiddag nådde vi ett krön från vilket vi kunde blicka ned i en sänka.  Till min häpnad såg jag en stor anläggning med byggnader i olika storlek, alltsammans inhägnat med  grovt ståltrådsnät som toppats med taggtråd..  Mest liknade det hela ett militärt kasernområde.  Samantha visade inte ringaste förvåning.  Jag förstod att detta var exakt vad hon väntat sig.

Då vi betraktat anläggningen en stund, fick vi klart för oss att något var fel - väldigt mycket fel.  Vi begav oss ned och tog sikte på vaktstugan i entrén.

Vårt första fynd blev vaktposten.  Han var beväpnad med AK4 och batong.  På huvudet bar han hjälm. Han låg på sidan på marken. Stendöd.

Vi kunde passera helt utan legitimation.  Överallt, mellan byggnaderna och inuti dem låg lik. Män och kvinnor, yngre och äldre. En del i uniform, andra i vita laboratorierockar.  På hela området fanns inte en enda levande människa.  Samantha sade:  "Det här har jag sett förut - i Halabja. Det är gas. Sarin."

I Afrika är det av största vikt att avlidna kommer i jorden snarast.  Fråga mig inte varför - tänk själva!

Snabbt fick Samantha tag på en grävskopa. Det var 50° varmt i förarhytten så hon tvingades ta av alla kläder. Medan hon grävde en massgrav samlade jag ihop lik - sammanlagt 31 stycken som jag körde till gravkanten med en gaffeltruck.  Skyndsamt fick vi ned alla i jorden och Samantha kunde täcka över de omkomna. Ingen av oss kunde någon begravningsritual men jag erinrade mig några rader jag lärde i skolan: "Requiem aeternam dona eis Domine."   Jag läste dessa korta ord. Vi lade våra händer intill hjärtat och bugade. Mer kunde vi inte göra.

Vi fann en expedition med skrivbord, telefon och arkivskåp. Här kunde vi kanske börja leta efter förklaringar. Plötsligt ringde telefonen. Samantha svarade:  "Överste Muriel Montgomery, flygvapnet!"  Sedan hörde jag henne säga: "Very good .... OK .....  in half an hour? ....  Yes, we are ready .... Goodbye sir!"

Nu hade vi svaret, åtminstone halva. "Det kommer en helikopter om en halv timme. Den medför två terroristmisstänkta fångar som skall torteras. Fort! Vi måste klä oss!"

Vi hittade en översteuniform till Samantha och en kaptensuniform till mig. Översteuniformen var inte flygvapnets men vi fick bluffa och hoppas på det bästa.

Helikoptern landade.  De två delinkventerna fördes ut. Bägge hade blöjor i byxorna,  morfinsuppositorier i ändtarmarna samt fängsel runt handlederna.  Samantha tog emot dem, kvitterade och förklarade: "Som ni ser är det inte mycket folk i rörelse här just nu. Alla sitter inne på rummen. Vi har fått in ebolavirus här och får hit läkare med mediciner först i kväll. Om ni inte är vaccinerade, försök komma härifrån så snart det går."  Hon  vände sig till en av  de två soldater som levererat varorna: "Och så skall ni veta, att vi inom det amerikanska försvaret har som sed att knäppa alla knapparna i uniformen. Bara så ni vet." 

Samantha imponerar ständigt på mig genom sin fenomenala improvisationskonst. Hon kan sno ihop de mest halsbrytande skrönor på ingen tid alls och hon kan ljuga folk rätt upp i ansiktet, bibehållande det mest trovärdiga  minspel.  Hade hon valt politiken, skulle hon varit "President of the United States" för länge sedan.

Helikoptern lyfte och försvann bakom bergskammarna.  Vi fyra kvarvarande tog oss in i byggnaden närmast intill. Jag fick fram en bultsax och klippte av handfängslen på fångarna. "Skynda er att duscha! Kasta blöjorna och töm tarmarna så ni får ut morfinet! Klä er sedan. Vi skall härifrån. Damen här är inte mer "överste" än Bing Crosby. Vi är båda reporters från  teve."

Samantha tog av sig den illasittande uniformen och följde med fångarna in i duschrummet. Ingen av de två hade känt igen henne på ansiktet, men när de fick se hennes bröst och lår, klarnade det genast: "Samantha Weaver! From Samantha´s talk show! It´s her!  Oh Holy Mohammed!"

Jag gick in i laboratoriet och kunde konstatera att en gastub exploderat. Sannolikt hade den innehållit sarin. Man hade experimenterat med kemiska stridsmedel. Jag rafsade åt mig en packe dokument - texter och fotografier som visade att man testat kemikalier på "terroristmisstänkta". För min inre blick fladdrade en bild förbi: "Arbeit macht frei!"  Jag ryste till och kände äcklet stiga upp genom matstrupen. Jag blev tvungen att hitta en hink och kasta upp.

Jag skall nu inte begrava mig i detaljer. Vi hittade en lastbil, tankade den full och lastade på allt vi kunde hitta av värde. De två fångarna fick åka på flaket.  En rivstart och vi var åstad.  Det fanns en anlagd körväg från institutionen. Vart den ledde hade vi inte klart för oss men det viktigaste var att den ledde bort från det helvete vi nyss besökt.

Turen var med oss. Vi kom fram till en skogsdunge lagom för att höra ljudet av attackflygplan.  Vi hörde visslandet från fallande bomber och detonationer och så såg vi en gigantisk pelare av eld.  CIA´s kombinerade dödslaboratorium och tortyrverkstad  förintades i en eldstorm av ofantlig styrka.

Man hade alltså kommit underfund med att någon "Överste Muriel Montgomery" inte existerade.  Det hade vidare aldrig nämnts ett ord om ett sökande efter överlevande,  det absolut enda som gällde var att sopa igen varje spår av nutida  illgärningar i Stalins och Hitlers anda.  Josef Mengele´s amouldring in his grave ....  His soul goes marching on ....

En fördel hade vi nu:  Vi "existerade" inte  - "Överste Muriel Montgomery", "Kapten vad de nu var jag hette" samt de två fångarna kunde tvivelsutan förutsättas ha omkommit i branden. 

Vi fortsatte norrut. I Port Said tog vi bort registreringsskyltarna och sålde lastbilen till en skrothandlare. Vi begärde endast en dollar för den. Handlaren begrep givetvis att vi inte hade rent mjöl i påsen men i affärer är det bra att vara stum, döv och blind - om man vill tjäna pengar, och det vill man troligen.

Våra två f.d. fångar, numer följeslagare berättade sina historier. Båda var flyktingar från Iran, båda arbetade i Stockholm, huvudstad i ett litet skandinaviskt land. Ali, som egentligen var lektor i fysik och kemi,  hade kört taxi men blivit rånad. Då han besökte en polisstation för att anmäla brottet, lyssnade ingen på honom. I stället greps han och fördes i ilfart till en liten flygplats som hette Bromma.  Där blev han misshandlad av agenter från CIA samt bortförd. Hassans historia var närmast identisk. Han, som egentligen var hjärnkirurg,  hade haft arbete på en liten läderverkstad som tillverkade livremmar, herr- och dam. I varje bälte skulle det stansas nio hål med 25 mm mellanrum. En morgon vid 4-tiden hade hans dörr slagits in med gevärskolvar. Poliser hade störtat in och fört bort honom inför ögonen på hustru och två barn.  Några anklagelser hade han inte vederfarits, än mindre någon rättegång.

Vi fortsatte med båt till Grekland, ett land där Samantha har ytterst goda och inflytelserika kontakter. I Aten lät hon ta passfoton på de båda flyktingarna.  Så gick hon upp till inrikesdepartementet och utverkade tid hos en god vän med vilken hon under åren utväxlat talrika tjänster och gentjänster.

(Jag vill här skjuta in några upplysningar.  Samantha säger aldrig att hon skall besöka en myndighet för att ansöka om något. Hon säger konsekvent att hon skall hämta det eller det. När hon återvänder, har hon alltid med sig det hon skulle hämta. Hur bär hon sig åt?  Ja, hon inleder med att lägga den ena nätnylonklädda grannlåten i kors över den andra, likaledes nätnylonklädda. Samtidigt "råkar" kjolen glida upp till ljumsknivå.  Redan detta brukar ta skruv. Hjälper inte det, får hon trassel med knytblusen och tittut, vad har vi här då?  När allt annat slagit slint, tar hon fram en liten portabel DVD-spelare. Hon startar den och har biografföreställning.

För en inrikesminister, generaldirektör eller dylik, kan det vara trevligt att hänga naken i handleder och vrister medan en långbent dominatrix i stövletter och läderjacka värmer stjärten med björkriset.  Icke fullt lika trevligt är det att se samma scen på DVD och inse att Samantha kan sända hela dramat i teve när som helst.

Var och hur Samantha får tag på detta material har hon aldrig avslöjat. Jag har inte heller frågat.  Anledningen därtill är, att jag inte vill veta.)

Hur som helst:  i Grekland har hon sådana försänkningar att hon inte ens behöver ta på nätnylonstrumporna

Så kom Samantha ut från myndigheten med äkta pass och permanenta uppehållstillstånd för våra vänner.  Vi skildes under ömsesidiga vänskapsbetygelser.  Därefter fortsatte jag och Samantha till Rom där vi tog in på ett hotell för att vila.

Vi var mycket trötta och utmattade. På kvällarna åt vi en supé i hotellets restaurant, sedan satt vi i vårt rum och glodde på teve.  En kväll gick ett program som heter "La pesante e Il leggero.  För kvällen innehöll det en dokumentär om den tjeckiska tyngdlyfterskan Halina Walewska. Hon är 1:95 lång och väger 175 kilogram men det är muskler för hela slanten - nästan - de enorma brösten är vanlig fettvävnad, såsom det skall vara i kvinnokroppen.  När Halina inte tävlade,  var hon i Japan och sparrade sumobrottarna. Första dagen hade de skrattat hjärtligt, men efter en enda match hade de snabbt utvecklat en hälsosam respekt. När Halina kastat ut en brottare från mattan, kunde hon roa sig med att dra av honom blöjan, vilket ansågs väldigt genant i det konservativa Japan.

Hon turnerade även med cirkus som "Starka damen" och kunde tävla i dragkamp mot fyra kroppsbyggare av manskön.

Så har vi Dick Dillinger (ej släkt med  John Herbert D [1903-1934]).  Han mäter 1.62 i strumplästen och väger 41 kilogram. Han är dataexpert och arbetar för bankerna för att spåra och omöjliggöra phishing. Ett mycket krävande och ansvarsfullt arbete.

Efter ett av Halinas framträdanden på cirkus, begav han sig till hennes vagn och knackade på dörren. Halina öppnade och såg med förundran på den lille mannen. Han tog sig det ofattbara före - bad helt enkelt att få dejta henne.  "Klockan  22 på Savoj, matsalen?"  Denna oerhörda företagsamhet fick henne så stum att hon endast förmådde nicka samtyckande.

Då Marilyn Monroe 29/6 1956 gifte sig med författaren Arthur Miller lär man ha spelat "Body and soul".  Samma stycke spelades då Halina och Dick gifte sig.  Folkhumorn som alltid är alert, gav Dick smeknamnet  "Dick the Dildo".  Ganska fräckt om jag får säga min mening.  Paret lät sig dock inte generas.  De har nu varit gifta i fem år och har tre barn.

Efter denna dokumentär blev det nyheter. Ett telegram från Washington DC  kungjorde att mänsklighetens fiende nummer 1 - Usama bin Laden - bombat en medicinsk forskningsanstalt i Egypten.  På anstalten hade bedrivits ideell forskning med mål att hitta ett vaccin mot ebola. Fundamentalisternas skamliga och fega angrepp hade kostat 31 människor livet -  31 hängivna filantroper som osjälviskt arbetade för en bättre värld.  Telegrammet manade till intensifierad kamp mot  ONDSKAN - den allestädes närvarande och ständigt hotande.

Ja, då fick vi veta det. Bra.  Man lär så länge man lever.

Här kunde äventyret vara avslutat, men det skulle bli mer och det snart. Kvar i Sverige fanns nu de "terroristmisstänktas" hustrur. Alis hustru, Fatima, diskerska på restaurant, egentligen laboratorieassistent, afghanska med ett barn.  Hassans hustru, Sheherazade, soptömmerska, egentligen narkossköterska, även hon afghanska, med två barn.  Eftersom bägge nu blivit änkor, ansågs de inte längre ha anknytning till Sverige.  De skulle, jämte sina barn,  utvisas till Kabul. De hämtades med polisens försorg och fördes till flygplatsen.  Där fick bägge kvinnorna flera liters lavemang samt katetrar med urinsamlingspåsar  Vidare fick de lugnande sprutor -  alltsammans verkställt av en militär "sjukvårdare" som i det civila var traktormekaniker. Kronan på verket blev ögonbindlar, munkavle, öronproppar, handfängsel, fotfängsel och spännbälten i passagerarstolen.  Planet lyfte.

Vid mellanlandningen i Zürich uppstod problem. Planet omringades av ett hundratal nakna kvinnor, bland dem Samantha. De klättrade upp på landningsställen, på vingar och stjärtroder och kastade tomater på fönstret till cockpit samt punkterade däcken.  Inne i planet uppstod panik. Man tvingades öppna entrédörren och släppa ut folk. I detta ögonblick kom tre män i rånarluvor rusande. De tog sig vigt mot strömmen uppför landgångstrappen och in i kabinen. Med bultsaxar klippte de lös kvinnorna och reste dem upp. De två vakter som följt med kvinnorna försökte ingripa, men fälldes till golvet av några  skickligt applicerade uppercuts och ett par brutala sparkar i skrevet.

Den tredje mannen ställde nu upp kvinnorna parvis bredvid de två andra männen. Snabbt började han läsa vigselritualen.  På en minut hade han vigt bägge paren. Nu tog alla av sig rånarluvorna. Kvinnorna - "änkorna" -  fann plötsligt att de åter blivit gifta - nu med sina "döda" äkta män. Vigselförrättaren var ärkebiskopen i Uppsala K.G Hammar.  Kvinnorna trodde inte sina ögon. Barnen blev stormförtjusta: "PAPPA!"  "PAPPA!"

Ärkebiskopen fick en månads fängelse.  Han begärde och fick skriftligt på domen.  Dokumentet skulle han rama in  och ha på väggen i domkyrkan.  "Den mest hedrande utmärkelsen i hela min karriär" förklarade han.

De nyblivna grekiska medborgarna kunde nu oantastade återvända till Aten med fruar och barn, även de nu - genom äktenskaps ingående - vordna grekiska medborgare. 

SLUT.