Ledningsgrupp.

Vi sitter samlade.

Väntar på dig som

skall handleda oss i kommunikation.

Du kommer in i rummet.

Din närvaro är stark.

Du frågar oss en och en

hur vi ser på vår

ledningsfunktion.

När jag pratat klart säger

du. Hur mår du?

Du mår inte bra!

Mitt svar.

Jag är mitt inne

i en separation

som jag inte vill.

Det var inget

svar på min fråga.

Jag frågar hur du mår.

Din blick släpper inte min.

Du väntar, säger åt de

andra i rummet att vänta.

Du läser ända in i min

själ.

Så kommer gråten och

du säger tala om vad

du känner.

Bilden står klar

och jag säger.

Jag känner mig som

en spegel, som

ramlat i golvet.

och krossats i tusen bitar.

Jag vet inte vem jag är.

Jag får olika bilder

av alla omkring mig.

Elak, stark, klampar på andra.

Omtänksam, ärlig, ljuger,

tänker på andra, tänker bara

på mig själv, tänker aldrig på

mig själv e.t.c.

Hur skall jag någonsin

kunna laga spegeln igen?

Du låter mig gråta.

Så säger du: Se mig i

ögonen och säger till mig

att  andas.

Jag andas och ser

in i din blick.

Du ser mig djupt i ögonen

och säger:

Nu skall du byta fokus.

Du har av någon anledning

under många år

gjort dig till en väktare.

Det har tagit all din kraft.

För du är ingen väktare, du

är en artist.,

som måste få vara fri

i tanken.

Nu är du fri och måste

börja din vandring,

tillbaka till livet.

Många gånger sedan

har dina ord hjälpt mig

att byta fokus.

När jag villrådigt stått

på livets tomma station.

Vad väntar jag på?

Vart är jag på väg?

Orkar jag leva

igen?

Paniken och ångesten

invaderat min själ.

Byt fokus.

Du lärde mig knepet att

tänka "Palsternacka", när det

var som värst.

Uttala det sakta och låt och

tankarna fara sin kos.

Landa i livet.

Vad är du rädd för?

Vad kan hända?

Vad skall du göra?

Visst vill jag leva!

Det har hjälpt mig och

fått mig att överleva.

Att se styrkan hos mig

själv.

Styrkan som finns där

på gott och ont. Den kan

både hjälpa mig

och stjälpa mig.

Jag måste lära mig

använda den rätt.

Tack för att du bröt igenom

det pansar jag skapat för att

överleva.

Att du tvingade mig

att möta min egen smärta.

Långsamt trevar

jag mig fram.

Ibland stående på

den öde stationen.

Väntande på vad

livet skall föra

i min väg.

Mitt eget sällskap

är gott nog när

jag väntar.

Jag är jag

med både mörker

och ljus och så skall

det vara.

Ingen behöver vara

perfekt.

Ingen annan skall

säga vem jag är och

vad jag behöver igen.

Jag måste själv hitta

mina behov och

vandra ut i livet igen.

Jag har startat min vandring

tillbaka till livet.

Eva Langrath november 2007

.