Så KOMPISEN blir möjligen kanske gravid och behöver desperat ett "dagen-efter piller"!

Då kommer de till mig för "Dig går det ju att snacka med"

Jo det är ju bra att de kan prata med mig men samtidigt känns det knepigt att jag skall på något sätt vara en ersättning för de riktiga föräldrarna. Jag vet inte ens om jag gjorde rätt eller fel för om jag hade vägrat så hade hon kanske gått till sina föräldrar till slut, och det är på sätt och vis problem och motgångar som för människor samman. Så har jag kanske istället bidragit till att hon inte har närmat sig ex sin mamma?

Att mina egna ungdomar vågar komma till mig när de får problem underlättar livet enormt för en tonårsmamma. Men hur gör man med deras kompisar?

Visst är det knepiga saker detta med ungdomar?