Det fanns ett ögonblick.
När du pulserade inne i mig.
Som jag kände att jag kunde leva för evigt.
Att jag älskade för första gången.

Men när jag såg mitt leende speglas i dina ögon.
När jag såg något annorlunda.
En form av tillfredsställelse i min egen mun.
Kände jag mig omedelbart fången.
Bunden till händer och fötter.
Munkavlad.
För all framtid.

Så jag sög åt mig all den sav du gav mig.
Skrattade och log mitt falska leende.
Som jag blivit så bra på.
Slickade mig om läpparna.
Och reste mig upp och gick.

Den sköna känslan försvann.
Allt rann av mig och jag kände mig lugn.
När jag ålade mig in i min svarta klänning.
Drog jag upp dragkedjan för dig.
Du var borta.

Jag gick vidare.
Tittade mig aldrig om.
Lugnet spred sig.
Och jag var trygg igen.