Munnar pratar inte,

för när man pratar kommunicerar man,

delar nöjet två emellan.

Munnar pratar inte,

de låter då och då,

snackar sisimellan om nationalitet,

det svenska samhället,

och det låter som rena sjuka skitsnacket.

För deras munnar pratar inte,

de bara uttalar sig.

Sågar, att de vågar, de plågar,

sågar sågar, att nån inte frågar,

sågar, bara plågar,

sågar, sågar, de är fega som vågar.

Och jag skräms lite över deras sätt att se på människor.

Vettskrämd. Livrädd.

De rankar upp människor

och placerar, felplacerar!

och sorterar, felsorterar!

Vakna Vakna!

Och jag hör hur dom snackar.

Maktlösa ord.

De vet inte hur de ska användas.

För de går inte att användas.

Det finns ingen sanning i dem.

Orden faller döda på läpparna.

Det finns ingen sanning i dem!

Det är bokstäver som kletats

samman utan syfte.

Och jag undrar, hur länge till,

de ska såga ner leenden till

gyllenbruna ögon.

Sågar, att de vågar de plågar,

sågar sågar, att nån inte frågar,

sågar, bara plågar,

sågar, sågar, de är fega som vågar.

Mamma säger att hata är ett starkt ord.

Att det inte ska användas i syskontjaffs

eller tonårsrevolt.

Och hon säger att man kan hata krig,

det kan man hata,

och sjukdomar, fattigdom och orättvisa.

Så mamma, detta är ju orättvisa.

Ord som sårar, det rinner ju tårar,

längs kinder, men det är inget hinder,

för maktlösa ord och maktlösa svin.

Och jag kan sucka hur många gånger

för mig själv om jag så vill,

ta det chill, käka dill, om jag så vill,

men vad känar det till.

Problemen kvarstår.

Orden existerar.

Sågar, att de vågar, de plågar,

sågar, sågar, att nån inte frågar,

sågar, bara plågar,

sågar sågar, de är fega som vågar.

Men istället skriver jag det här.

Drar mitt strå till stacken.

Vakna! Vakna!

Och till ordens ägare:

Slit av dig skjortan,

så att du kan möta oss barbröstad,

naken mot verkligheten,

öga mot öga,

och försök sen få ur dig,

dina vettiga ord så att du kan stå upp för,

vad du är, vad du tycker, vad du vill,

och döm oss en sista gång,

innan du går och lägger dig igen

sömnlösa varelse.

För du bara snackar.

Sågar, att de vågar, de plågar,

sågar, sågar, att nån inte frågar,

sågar, bara plågar,

sågar sågar, de är fega som vågar.

Munnar pratar inte,

för när man pratar kommunicerar man,

delar nöjet två emellan.

Och det finns inget nöje i den här kommunikationen.

Vakna! Vakna!