Du har det knappast glatt och lätt
och är väl stadd på drift.
Och alla sorger som du sett
har blivit till ett gift;
Du tömmer varje natt dess glas
vars botten inte nås.
Din önskan när allt slås i kras
är domning och narkos.

Att för en natt få sova gott
och glömma dina men;
För långa vägar har du gått
på dessa magra ben.
Men räddning kan du inte få
och inget löser alls din vikt;
Det kan du, broder lätt förstå,
sånt händer blott i dikt.