Rädda mig,
ifrån att ramla ner i det mörka hålet.
Jag vet inte om jag orkar mer?
Om min kropp eller själ står ut med allt längre?
Att alltid komma i andra hand.
Bli lurad om och om igen.
Jag är ingen trasdocka som man kan
slänga och dra i hur som helst och när som helst.
Jag orkar inte vara någon som gör exakt som du säger och förlåter dig för alla dina misstag.

Man kan inte göra precis vad som helst och sen tro att man alltid ska bli förlåten.
Det gör ont, fysiskt, i hela kroppen.
När jag gråter så jag skriker och ingen mer än katterna hör.
Ingen kan hjälpa.
Då gör det så ont i mig att jag helst bara vill försvinna.
Försvinna bort bort bort.
Från allt det hemska.
Men hur mycket jag än önskar det,
hur hårt jag än blundar,
hur högt jag än skriker,
så ligger jag ändå kvar i min säg när jag öppnar ögonen och är lika ensam som förut.

Förstå mig, snälla förstå.
Rädda mig.
Jag älskar ju dig.