Den dagen när du skrev
vissa ord till mig
förstod jag
att ord dödar lika mycket som vapen
När du skrev " Glöm mig "
dog allt i mig,
dog mitt hjärta
och
min själ
Jag tänkte:
Efter alla dessa år
säger du bara så kallt
" Glöm mig "
Vad hände mig dig,
vem tvättade din hjärna,
ditt hjärta
och
din själ ?
men
Jag sa kallare än du till mig
" Javisst, jag ska glömma dig,
särskild nu efter dina ord,
det ska inte bli svårt,
att glömma dig "
Jag sa så
för att
jag var för stolt
att säga något annat
och något mer
Hur kunde du skriva
så till mig
när du var mitt hjärta
och min själ ?
Och trots att
att du har dödat mig
ska jag aldrig säga
något dåligt om dig
Det är tur
att jag inte bär
din själ