SAMANTHA XXXVII.

Tisdagen den 29:de Maj 1453 var en dålig dag för "den enda sanna tron". Memeth II intog Konstantinopel. Därmed föll kristendomens östligaste utpost i saracenernas händer.  Snabbt höjdes röster för att medels ett nytt korståg återerövra vad som gått förlorat.

I Lille, i Februari 1454, arrangerade Filip den gode av Burgund en bankett som gått till världshistorien under namnet "Fasanens fest".  Evad gäller vräkighet och ofattbar lyx torde denna tillställning sakna motstycke. Tänk själva: En paj som rymde 22 musiker,  en levande elefant, ett levande lejon ...  ja, ni kan själva läsa - gå in på Internet under "Feast of the Pheasant."

Festen skulle ha utgjort startskottet för det nya korståget.  Emellertid blev det inte något korståg.  Det fanns inga pengar.

Vi går lite bakåt i tiden.  År 218 f.kr. plats:  Seguntum - 25 km norr om Valencia.  Hannibal med sina soldater och 37 elefanter startade sin marsch över Alperna -  ett företag som i fråga om mod och dödsförakt evinnerligen skall förbli en milstolpe i militärhistorien.

Åter till nutiden.  Några sysslolösa multidollarmiljardärer hade beslutat att reprisera Fasanens Fest.  I Lille pågick förberedelserna med all tänkbar frenesi.  Den här gången gällde det inte något korståg, nej behållningen skulle gå till UNICEF - FN:s barnfond.

1454 hade man haft en naken flicka som skulle symbolisera den rena kristna tron. Nu gällde det ju inte längre religion. Emellertid kunde en naken kvinna aldrig vara helt fel så man hade hyrt in Samantha.  Hon lovade att ställa upp för det blygsamma arvodet 130.000 $.

I samma veva hade man i Italien kommit överens om att hedra Hannibal. Visserligen hade denne varit en svuren fiende till Rom men man hade nu insett vad gott sportmannaskap  betyder.  I japanska kampsporter är det självklart att man visar högaktning för motståndaren. Under andra världskriget kunde inte britterna låta bli att beundra Erwin Rommel.  Ett geni är ett geni även om han/hon är en fiende.

Så man startade "The Hannibal Carnival" - eller kortare: "Hannivalen".

Samantha och jag anlände till Lille på morgonen. Det hade regnat på natten så luften var klar och ren. Solen sken.  Vi gick runt i staden.  Byggnaderna var majestätiska.  Fontäner plaskade. Ett smultronställe för fordrande turister.

För Fasanens Fest hade man hyrt hela Vieille Bourse - det gamla börshuset från 1653.  Det ligger vid Place du Général-de-Gaulle. (Charles de Gaulle föddes i Lille 1890).

Vid 19:00 började gästerna anlända. Idel kändisar och superkändisar.  Strikta frackar och glittrande aftonklänningar. Diamantbesatta gulddiadem, äkta pärlhalsband och örhängen med smaragder, rubiner och månsten.  Grandiosa håruppsättningar.  På tal om det, hade Samantha hållit mig sysselsatt på biblioteket ett par timmar med uppgift att få fram något om 1400-talets kvinnofrisyrer. Jag lärde mig att mittbena var vanlig men att det i övrigt rådde frihet. Man kunde ha sinnrika uppsättningar med kammar, diadem och annat men man kunde även låta håret hänga fritt. Samantha valde det senare.

Samtliga gäster anlände i hästfordon, några i vurst, andra i jaktvagn, en del i promenadvagn och många i victoriavagn.  Genomgående drogs de av vita hästar. Prakten var rent ögonbedövande.

Festen blev något i särklass. Årgångsvinerna glittrade i sina kristallkaraffer, serviettbrytningarna var rena konstverk, rätterna oräkneliga och betjäningen i världsklass. Själv var jag givetvis inte bjuden men Samantha rörde sig ogenerat i lokalen utan en tråd på kroppen.  Från en plats i skymundan kunde jag betrakta spektaklet.

Mellan rätterna framfördes små pantomimer och ultrakorta teaterstycken.  Den gigantiska pajen skars upp och ut kom 22 musiker som alla spelade tidstrogna instrument.  Samtliga musikstycken var komponerade av Gilles Binchois (1400-1460) - samme man som stod för musiken 5½ sekel tidigare.   Samantha överraskade mig med att sjunga en av sångerna. I största hemlighet hade hon lärt sig text och musik. Hon är visserligen inte någon Maria Ewing men hennes röst är vacker och hon sjöng inte en ton fel.  Applåderna uteblev icke.

För övrigt bestod Samanthas insats mest i att vara naken - vilket hon behärskar till fulländning.   En stenrik gubbe bjöd henne 100000$ för en herdestund, en annan höjde till 150000 men Samantha tackade nej.  Hon gillar inte feta gubbar som har punschmage och stinker sprit.

Festen slutade framåt 5-tiden på morgonen. Då rådde förödelsens styggelse. Det hade varit gruppsex och andra orgier. Jag skall inte gå in på detaljer, hellre hänvisar jag till Sergels tecknade reportage från 1700-talets krogliv i Stockholm.

När notan skulle betalas, visade det sig:

Budgeterat:                        95.724.819, 56   $

Utgifter:                             95.724.805, 09   $

Netto till UNICEF:                          14, 47   $

Några 14 $  47 cent nådde emellertid aldrig UNICEF. Anledningen:  Det skulle kostat 20 $ i porto att skicka pengarna.

Vi lämnade Lille och begav oss till Seguntum, 25 kilometer norr om Valencia.  Samantha hade sin årligen återkommande 29:de födelsedag. Av sin fader hade hon fått en levande elefant i present. Den fanns att hämta just i Seguntum.

Väl på plats fick Samantha sin present, en pigg och vaken elefanthanne, afrikansk med stora öron och enorma betar.  Vi bekantade oss med honom.  Jag har sett ögonen på cirkuselefanter -  trötta och resignerade, fyllda av längtan efter Döden - befriaren. Jag avskyr bruket av elefanter på cirkus. Alltid samma gamla nummer och totalt ointressant - enbart beklämmande.

Den här elefanten, som lystrade till namnet Hugo (ygå på franska) visade inga som helst tecken på vare sig resignation eller dödslängtan,  hat eller ondska.  Han hade något speciellt i blicken. Ögonen glittrade av okynne. Förvisso hade han spratt och practical jokes i sinnet. Frågan var: "Vad?"  Nå, det skulle vi bli varse i sinom tid.

Nu skulle reprisen på Hannibals tåg gå av stapeln. 36 elefanter hade redan radats upp. Samantha och jag tog vår Hugo och ställde oss sist i kön. Hugo hade vi försett med en liten sele medels vilken han drog en kärra med våra förnödenheter. Karavanen startade. 

Vid floden Ebro hade Hannibal stora problem.  Man tvingades bygga enormt stora flottar för att skeppa över elefanterna.  På hans tid fanns det träd att avverka. Så icke nu.  Vi blev tvungna att fuska. En färja pendlade  fram och åter. Den kunde ta två elefanter åt gången.  Så fick det bli.

Vi fortsatte.  Samantha blev vid ett tillfälle nödd att gå avsides. Resten av karavanen fortsatte men vi var säkra på att hinna upp dem inom kort. 

Så satte vi oss åter i rörelse. Emellertid  kom vi aldrig i fatt de övriga. Snart stod det klart för oss att vi vikt  av fel någonstans.  Vi befann oss på en bergshylla som slingrade sig framåt i vad som verkade vara miltal.

Plötsligt stod vi vid ingången till en grotta. Vi gick in och tittade. Snart stod vi inför ett lodrätt schakt.  Vi tittade ned och upptäckte till vår obeskrivliga häpnad ett blåaktigt sken längst ned på botten av schaktet.  Samantha behövde inte säga något. Jag begrep ändå exakt vad hon tänkte göra.

Mycket riktigt.  Snart hade hon hämtat drygt 70 meter rep, sprintar, hacka, hammare, pannlampor,  skyddshjälmar och spikskor.  Det bar av nedåt. Samantha klättrade först och slog in sprintar samt fäste repet.  Bergväggen var kall och slipprig och jag fruktade döden för varje meter.

Då vi nådde botten mötte oss en syn som kunde varit hämtad från en ovanligt fantasifull science-fiction-film.   En underjordisk tjärn. Vattnet var självlysande  på ett sätt som ledde tankarna till mareld. Mareld är ett blåvitt sken som orsakas av självlysande plankton, så kallade dinoflagelater.  Men det vi nu såg, var inte mareld. Ljuset var mycket starkt och hade en kraftig turkos nyans.  Det tycktes komma från någon egendomlig ljuskälla på tjärnens botten.

Vad som emellertid kom oss att tvivla på våra ögons vittnesbörd var något som  flöt på vattnet. Ett naket kvinnolik.  Så vitt vi kunde bedöma hade det legat i vattnet knappt ett dygn. Det var så välbevarat att det nästan såg levande ut, som en sovande.

Samantha klädde av sig och simmade ut.  Snart hade hon dragit kvinnokroppen i land. Vi hade ingen handduk men hon tog sina kläder och torkade den drunknade. Då hon skulle torka den ena armen, tog hon ett grepp om handleden för att lyfta.  Hon stelnade till. "Herre Gud!" -  "Hon har puls!".  Snart var vi i full gång med att undersöka. Samantha höll en liten fickspegel framför den "dödas" mun. Spegeln immades.  Vi lyssnade på bröstet och hörde hjärtslag. Samantha lyssnade på buken och var nära att svimma. "Hon är gravid!  Jag hör ett andra hjärta slå här inne!".

Uppfärden blev nog mitt livs svåraste uppdrag.  Samantha surrade kvinnokroppen bakom min rygg. Så klättrade hon uppåt. Jag efter.  Flera gånger var jag nära att tappa greppet och störta men mina binjurar gjorde sin plikt och vräkte ut adrenalin i blodet. Samantha kom först upp och hjälpte mig över kanten.

Snabbt fick vi ut kvinnan i solskenet. Så hjälptes vi åt att massera henne från fot till hjässa. Till slut skedde undret. Hon slog upp ögonen. Länge tittade hon på oss med en blick så undrande som hade vi varit marsmänniskor.

Jag hade varm choklad i en thermos. Hällde lite i en kopp och bjöd henne att dricka. Hon luktade länge på drycken innan hon vågade ta lite på tungspetsen. Av hennes min förstod vi att hon aldrig sett eller smakat choklad.  Till slut vågade hon språnget och drack ur koppen. Av allt att döma gillade hon smaken.

Samantha tog nu fram kläder ur vår förnödenhetskärra. Där fanns en mycket fin klänning som passade vår nya färdkamrat perfekt.  Samanthas våta kläder hängde vi till tork på ett primitivt uppgillrat klädstreck.  Tack vare solen och en lätt bris torkade de snabbt.

Nu väntade vi endast på att kvinnan skulle börja tala. Vi försökte tilltala henne. Samantha kan hyfsad franska och lite knagglig spanska.  Jag hade en liten italiensk turistparlör i fickan och lyckades  uttala ett par fraser: "Come si chiama?"  "Da dove vieni?" Kvinnan såg på mig med en utforskande blick. Tydligen hade hon förstått en eller två av mina dåligt uttalade glosor. 

Då hon slutligen yttrade sina första ord, tätnade mysteriet till en gåta över alla gåtor. Jag har sett en del doktorspromoveringar på teve och har en aning om hur latin klingar. Den här kvinnan talade klassiskt latin, sådant det undervisas på universiteten.

Den som studerat engelska, upptäcker att troligen 90-95% av alla engelska glosor härrör från latinet. (Juvenescence,  Fungus,  Onus,  Tablature  .....)

Med förenade ansträngningar lyckade Samantha och jag få något litet sammanhang i kvinnans berättelse.  Vestal.  Concubitus. Graviditas. Peccatum mortale. Fugam capere.  Expendere.  Vestis. .....

Då vi ordnat glosorna kunde vi gissa på följande:   Kvinnan sade sig ha varit vestal. Vestalerna vaktade Vestas tempel och förbjöds vid dödsstraff allt vad samlag hette. Nu hade hon brutit mot lagen, blivit gravid, tagit till flykten, betalat sitt uppehälle med delar av sin dräkt.  Hur hon slutligen hamnat i tjärnen fick vi för tillfället inte klarhet i. Långt senare fick vi veta att det även funnits en vågrät entré till tjärnen.  Där hade hon gått in. Hon hade sedan gått ned i vattnet, helt enkelt för att ta livet av sig. Sedan mindes hon ingenting. Hennes absolut senaste minne var att jorden gick under.  Från söder hördes ett helvetiskt dån.  Himlen färgades orange av skenet från en gigantisk eld. Så blev det mörkt och det började regna het pimpsten. 

Nu visste vi. Hon hade legat i tjärnen sedan den 24:de Augusti år 79.  Hon hade sovit i drygt 1900 år. Tjärnens vatten hade den märkliga egenskapen att kunna ställa livet på "stand by".  Vi insåg omedelbart konsekvenserna om detta vatten skulle bli känt.  I dag kan förmöget folk köpa sig kryonisk förvaring efter döden. Då läkarvetenskapen gjort tillräckliga framsteg skall man väcka den döde och bota sjukdomen.  Ren vidskepelse och ett smart sätt att lura folk på pengar. Det går inte att väcka döda. Kommer heller aldrig att gå.

Men det här vattnet skulle få en helt annan användning. Man kunde nu lägga den döende i vattnet och behålla livet i flera hundra år.  Om vi avslöjade tjärnens läge, skulle storbolagen vara där och muta in, snabbare än en uv blinkar.

Förr eller senare måste frågan diskuteras:  Är det vett och sans att väcka upp döda?  Vad säger att en stenrik man som dog för 200 år  sedan skulle ha råd idag med den troligtvis dyra behandling hans sjukdom kräver?  Det är inte ens säkert att den bank, som förvaltade hans förmögenhet,  existerar idag.  Denna fråga samt tusen andra väntar på svar.

Vi satte vår vestal på elefantryggen och fortsatte vandra. Faktiskt hann vi upp karavanen så småningom. Vi anslöt oss, sist i kön och det var troligt att ingen ens varit medveten om vår frånvaro.

Inmarschen i Rom blev grandios.  Vi hälsades som kungligheter av folkmassorna.  Hela staden var dock i kaos. Varenda hotell fullbelagt upp till takåsen. Varenda park var full av tält. På Spanska Trappan låg folk i sovsäckar. På gatorna stod husbilar och husvagnar parkerade i  en massiv oordning. Bilar kom inte fram. Ändlösa köer av bilar med skitförbannade chaufförer som tutade i blint raseri. Titt och tätt kolliderade några bilar. Förarna steg ur och inledde ursinniga gräl som oftast övergick i handgemäng och blodsutgjutelse Hundratals utkommenderade poliser kunde endast i vanmakt betrakta spektaklet och rycka på axlarna.

Samanthas första åtgärd blev att  ta passfoton på vår vestal samt uppsöka inrikesdepartementet.  Snart kom hon ut med alla papper klara.  Vestalen hade fått tillbaka sitt gamla namn som var Yulene da Præneste.  Hennes födelseår hade man av nödtvång låtit ändra från 55 e.kr. till 1975. Hon hade nu pass, italienskt medborgarskap och permanent arbetstillstånd.

Vi gick nu runt i staden.  Yulene gjorde stora ögon. Något som verkligen störde henne var tidningarnas löpsedlar. Hon chockades svårt av språket.  "Vad är det för gräsligt vulgärlatin?  Har pöbeln helt tagit över vårt gamla Rom?"  Så fick hon se en kyrka. "Vad är det här?"  "Ett kristet tempel!"  "Säg inte att de där pappskallarna fortfarande existerar!  Jag är fullständigt säker på att vi gjorde lejonmat av hela rasket! Hur har det här gått till?"

Här avbröts vi av ett intermezzo. Maritza von Wolfenwald, en dam från norra Europa någonstans hade startat ett korståg mot underklädesaffischer på gator, torg och tunnelbanor. Korstågets slogan var: "Stoppa objektifieringen av kvinnokroppen!" Över hela Europa gick kvinnor runt och klottrade på affischerna för att, som de sade, "demasturbatifiera" dem.  Alltså: göra dem icke-begärliga för onanister i när och fjärran.

Här stod nu Maritza själv och sprayade för fullt på en bild av vacker flicka i vackra underkläder.  Plötsligt fick jag veta vad för sattyg Hugo hade i sinnet.  Han närmade sig damen bakifrån och tog tag med snabeln i klänningens underkant.  "Swisch!" - där for klänningen i väg för himlens vindar. "Ritsch!" - där gick behån. "Ratsch!" - trosor farväl! Så tog han med snabeln om damens midja och lyfte upp henne att sitta grensle över betarna. Med snabeln höll han henne i ett järngrepp. Så började han slicka henne på ett ställe där man vanligtvis icke slickar ärbara damer.  Till en början skrek hon av fasa men då det började kvillra i ljumskarna övergick skriken till hejdlösa vällustvrål.  Efter tio minuter satte Hugo ned henne.  Hon lyckades hålla sig stående trots att knäna skallrade som kastanjetter.  Som en avslutning på föreställningen  fick hon av snabeln en kelsjuk men kännbar klatsch på vardera skinkan.

Sedan den dagen har hon lagt ned sitt korståg. I stället reser hon Europa runt och håller föredrag om vikten av kvinnlig orgasm.

Så småningom nådde vi Forum Romanum där Yulene återfann sitt Vestatempel. Hon kände inte helt igen sig men  Vestatemplet stängdes av Theodosius år 391 och restaurerades först år 1930.

Vi tittade runt lite. Yulene beklagade förstörelsen men tycktes inte ta alltför illa vid sig.  I resterna av vestalernas hus fanns fortfarande några statyer, tyvärr huvudlösa. En lustig tanke: kanske en av statyerna hade föreställt Yulene själv. Det får vi aldrig veta.

Yulene stannade i Rom. Hon fick en tjänst vid universitetet som professor i klassiskt latin och klassisk grekiska.  Hon födde så småningom en son. Tyvärr kunde hon inte redogöra för vem fadern var.

Samantha och jag samt Hugo fick löfte att följa med en lastångare till USA.  Hugo var vid det laget herostratiskt berömd för sin vana att klä av kvinnor och kittla dem till vansinne.  Då vi skulle gå ombord hade många samlat sig på kajen  för att vinka av oss.

Samantha höll ett litet tal och förklarade att Hugo egentligen inte alls var så liderlig som man påstod. Hon sade bland annat: "Lär man känna honom så är han världens anständigaste. Han tycker bara det är skojigt att skämta med kvinnor. Och han har ett sjätte sinne för vilka kvinnor han behöver muntra upp. Mig exempelvis, skulle han aldrig ...."  

Swisch!  Ritsch!  Ratsch!

För mig var det en helt ny erfarenhet, denna, att Samantha kan improvisera vokaliser som skulle vara rejält svåra även för en rutinerad operasångerska.

Tio minuter senare satte han ned Samantha.  Hon var blossande blodröd, från hårfästet och ned till  [manuskriptet oläsligt. Sätt. Anm.]

Klatsch!     Klatsch!   

SLUT.